Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/679

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 275 —

— Hvarför det? frågade Rémy. Tycker ni inte, att luften här är tillräckligt frisk eller saknar ni omväxling?

— Tvärtom! förklarade öfverhofjägmästaren, jag har alldeles för mycket omväxling. Hertigen af Anjou tröttar mig med sina oupphörliga visiter. Han har ju alltid med sig en svit af minst trettio man, och klingandet af deras sporrar gör mig ohyggligt nervös.

— Och hvart flyttar ni, herr grefve?

— Jag har befallt, att min lilla bostad vid des Tournelles skulle ställas i ordning.

Bussy och Diana — ty Bussy var där oupphörligt — utbytte en blick full af kärleksrika minnen.

— Hvad säger grefven? Det där lilla hybblet! utbrast Rémy obetänksamt.

— Å — känner ni till det förut? frågade Monsoreau.

— Hvem känner inte till de hus, som ägas af Frankrikes öfverhofjägmästare, svarade den unge doktorn, i all synnerhet när man har bott i grannskapet?

Men det syntes på Monsoreaus min, att hans misstänksamhet var väckt.

— Jag flyttar dit, förklarade han, och där kommer jag att få det mycket bra. Där kan man på sin höjd ta emot fyra personer om sänder. Och huset liknar i viss mån en fästning, ty från fönstren ser man alla, som komma på trehundra stegs afstånd.

— Och hvad är det för fördel med det? frågade Rémy.

— Man kan undvika att träffa dem, som man vill slippa, sade Monsoreau, i synnerhet om man är frisk och kan röra sig hur som helst.

Bussy bet sig hårdt i läpparna. Han fruktade, att det skulle komma en tid, då Monsoreau äfven skulle undvika honom.

Diana drog en djup suck.

Hon tänkte på att hon hade sett Bussy ligga sårad och blödande i det lilla huset vid des Tournelles.

Rémy hade tydligen varit försänkt i djup eftertanke. Och nu sade han:

— Det är omöjligt för grefven att flytta dit.

— Och hvarför det, om jag får fråga, herr doktor?

— Därför att Frankrikes öfverhofjägmästare har skyldighet att representera — han måste ha talrik betjäning och ekipage. Han kan gärna bygga ett palats åt sina hundar, det skall ingen förundra sig öfver — men själf kan han omöjligt bo i en hundkoja.

— Hm! sade herr de Monsoreau i en ton, som utvisade, att han gaf den unge kirurgen rätt.

— Och dessutom skall jag säga herr grefven — ty jag förstår mig