— 300 —
— Ah! utbrast han långdraget då hertigen hade slutat.
Han ryckte till sig papperet lika häftigt som hertigen hade ryckt till sig pennan, vek ihop det och stoppade det innanför sin jacka, som han omsorgsfullt knäppte ihop under kappan.
Hertigen betraktade honom med förvåning, men utan att förstå det uttryck af vild glädje, som för ett ögonblick hade flugit öfver Monsoreaus ansikte.
— Och nu vill jag ge ers höghet ännu ett råd. Var litet försiktigare för framtiden!
— Hvad menar ni? frågade Hertigen.
— Ni bör inte springa omkring på gatorna med Aurilly om kvällarna, som ni har gjort i kväll!
— Hvad vill det säga?
— Det vill säga, att ni ej vidare bör eftersträfva en gift kvinna, som är så tillbedd af sin man, att han af svartsjuka skulle kunna — ja han skulle döda hvem helst, som nalkas henne utan hans tillåtelse.
— Är det händelsevis om er själf och er hustru ni talar?
— Ja, ers höghet! Eftersom ni gissade rätt, så vill jag inte ens försöka att förneka det. Jag är vigd vid Diana de Méridor, hon tillhör mig och skall inte tillhöra någon annan, vore det också en furste, så länge jag lefver — jag svär det vid min ära och vid denna dolk!
Han höll dolkspetsen så nära intill hertigens bröst, att denne ryggade förskräckt tillbaka.
— Hotar ni mig, herr de Monsoreau? sade François, blek af raseri.
— Nej, ers höghet, men jag underrättar er på förhand — alldeles som nyss.
— Om hvad?
— Att ingen annan än jag skall få äga min hustru!
— Idiot! skrek hertigen alldeles utom sig; den underrättelsen kommer i alla händelser för sent, eftersom hon redan har en älskare!
Monsoreau uppgaf ett vildt rytande och slet förtviflad i sitt hår.
— Är det ni? stammade han hest. Säg, om det är ni!
Han stod med dolken i handen, beredd att stöta till.
Hertigen drog sig allt mera tillbaka och sträckte ut handen efter ringklockan.
— Ni måste vara galen, grefve Monsoreau, sade han.
— Nej, nej! Jag ser allting klart och tydligt, jag hör riktigt och talar förnuftigt. Vänta litet! Ni sade nyss, att min hustru redan tillhör en annan — det sade ni!
— Ja, och jag upprepar det om igen!
— Säg mig den mannens namn och bevisa ert påstående!
