— 326 —
Därifrån gick Monsoreau hem och berättade för sin hustru, att han skulle resa till Compiègne, hvarefter han gaf befallning att allt skulle ordnas för hans resa.
Dianas hjärta klappade af glädje öfver den goda nyheten.
Hon visste genom sin man, att Bussy skulle duellera med d'Épernon. Men då denne gunstling var minst beryktad för mod och skicklighet, kände hon endast en viss stolthet vid tanken på den blifvande striden.
Bussy hade infunnit sig hos hertigen tidigt på festdagens morgon och följt honom till Louvren, ehuru han helt blygsamt stannade ute i galleriet.
Hertigen tog honom med sig, då han kom ut från sin bror, och hela den kungliga kortégen satte sig i gång till Saint-Germain-l'Auxerrois.
När hertigen såg Bussy och betänkte hur ärlig, hur plikttrogen och hängifven sin tjänst den unge hjälten var, kände han en ansats till samvetsförebråelser. Men det fanns två ting, som bekämpade de goda rörelserna inom honom. Först och främst hertigens medvetande om det starka välde, som Bussy utöfvade öfver honom — en kraftig naturs herravälde öfver den svage, hvilket kom hertig François att frukta, att Bussy skulle bli den egentlige härskaren, om han behöll honom i närheten af sin tron, Och därnäst Bussys lyckliga kärlek till grefvinnan de Monsoreau, som hade väckt alla svartsjukans marter inom hertigens bröst.
Grefve de Monsoreau ingaf honom emellertid nästan lika mycken oro som Bussy, och han sade till sig själf:
— Om Bussy håller fast vid mig och förhjälper min sak till seger genom sitt mod, behöfver jag ju inte alls fråga efter hvad Monsoreau säger eller gör! Men om Bussy öfverger mig, är jag honom ingenting skyldig, och jag skall då i min tur lämna honom i sticket.
Resultatet af denna reflexion blef att hertigen knappt för en sekund släppte Bussy ur sikte.
Han såg honom med lugn och leende min gå in i kyrkan, efter att ha artigt lämnat försteget åt sin motståndare d'Épernon, och han såg honom falla på knä något bakom sin herre.
Hertigen gaf Bussy en vink att komma närmare. Där han nu befann sig, måste hertigen vända på hufvudet för att hålla ögonen på honom. Bussy tog plats till vänster om hertigen, och nu kunde hans höghet af Anjou snegla på honom efter behag.
Mässan hade fortgått ungefär en kvart, då Rémy kom in i kyrkan och föll på knä bredvid sin herre. Hertigen spratt till, då han fick se den unge läkaren, som han visste var grefvens förtrogne vän.
Och efter ett par hastiga hviskningar smög Rémy mycket riktigt en biljett i grefvens hand,
Hertigen genomilades af en rysning. Han såg utanskriften på biljetten — den var skrifven med en fin och vacker fruntimmersstil.
