— 347 —
— Det är jag, jag, JAG! skrek Gorenflot ut i dunklet med det mest triumferande och utmanande öfvermod.
— Försök att ta sikte på honom, så att vi få ge honom några kulor i magen, kommenderade Crillon.
Men när Gorenflot såg soldaterna lägga an, fick han så brådtom att huka sig ned, att han föll baklänges på golfvet i cellen.
— Spräng porten, Crillon! sade midt under den allmänna tystnaden en stämma, som kom håren att resa sig på både de falska och de verkliga munkarnas hufvud.
Rösten tillhörde en man, som hade gått ut ur krigarnas led och satt foten på klostertrappan.
— Skall ske, sire! svarade Crillon och riktade i detsamma ett så väldigt yxhugg mot den stora ingångsporten, att den knakade i sina fogar.
— Hvad är det? frågade priorn och visade sig darrande i ett fönster.
— Å, är det ni, messire Foulon? sade samma lugna och stolta stämma, som hade talat förut. Var god och ge mig tillbaka min narr, som har gått hit för att tillbringa natten i en af edra celler! Men jag leds efter Chicot — jag vill ha honom med mig tillbaka till Louvren.
