— 350 —
Chicot begrep icke det ringaste af munkens utgjutelser.
— De andra ha således ändå kommit ut någonstädes? skrek Chicot med dundrande röst:
— Ha de verkligen flytt?
— Ja visst! svarade munken. Hvad skulle de göra? De hade ju blifvit hängda, om. de hade stannat kvar. Å, min förskräckliga mage!
— Tyst med din jämmer! befallde Chicot. Och svara på mina frågor!
Gorenflot reste sig på knäna. Han hade förut legat framstupa på golfvet.
— Fråga mig bara, herr Chicot, svarade han. Det har ni rättighet till.
— Hur rymde de andra?
— Så fort de kunde springa.
— Det kan jag tro! Men hvar kommo de ut?
— Genom källargluggen!
— Hvilken källarglugg?
— Till källaren, som har utgång åt kyrkogården.
— Menar du löngången? Svara fort!
— Nej, min käre herr Chicot! Den utgångsporten var bevakad af kungens schweizare. Hertigen af Guise höll just på att öppna den, när han fick höra någon säga: Mich durstet! därute.
— Jag vet! utbrast Chicot. Och sedan togo rymlingarne en annan väg?
— Ja, min käre herr Chicot! De kröpo genom källargluggen och sedan ut på kyrkogården.
— Men du då?
— Ack, ack! Jag var för tjock — jag kunde inte komma igenom; Och ändå drog man mig i benen för att jag inte skulle spärra vägen för de andra.
— Nå, men om inte du kunde komma igenom, utbrast plötsligt Chicot med en min af den högsta förtjusning och lycka, då kunde inte heller han, som är så mycket större och gröfre …
— Hvilken han?
— Å, du gode, nådige Gud! utbrast Chicot. Jag lofvar dig ett stort vaxljus, om du vill hjälpa mig den här gången! Laga att han inte kan komma igenom!
— Herr Chicot!
— Stig upp, munk!
Gorenflot reste sig så fort han någonsin kunde.
— Följ mig nu till källargluggen!
— Jag skall följa er hvart ni vill, käre herre!
— Framåt, din usling! Framåt!
