— 354 —
Då hertigen såg den unge, ståtlige och tappre ädlingen, som aldrig hade gifvit honom någon verklig orsak till missnöje, kände han en ansats till samvetskval. Men när skenet från facklan i stallknektens hand föll öfver Bussys vackra drag, och hertigen såg det strålande glada och lyckliga uttrycket i hans ansikte, vaknade svartsjukan inom honom på nytt.
Bussy hade emellertid ingen aning om att hertigen spionerade på honom och hans miner. Sedan han hade gifvit lösen, svepte han om sig kappan, steg i sadeln, sporrade sin häst och red ut genom porthvalfvet, där hästens hofslag gåfvo ett dånande genljud.
Då intet bud från Guiserna ännu hördes af, hyste hertigen för ett ögonblick den tanken att åter skicka efter Bussy, ty han antog att Bussy först skulle rida hem till sig innan han begaf sig bortåt Bastiljen. Men så föreställde han sig, huru det älskande paret skrattade åt honom och hans kärlek — de jämförde honom kanske med den föraktade Monsoreau — och återigen segrade hans onda instinkter öfver de goda.
Bussy hade ridit därifrån med ett lyckligt småleende på läpparna, och detta småleende var en skymf mot hertig François. Han lät honom gå och möta sitt öde. Om Bussy hade sett dyster och nedslagen ut, så hade hertigen måhända hållit honom tillbaka.
När Bussy väl kom ut från Hôtel d'Anjou, lät han hästen sakta farten och red långsamt till sitt hotell, som om han icke ville att de dånande hofslagen skulle störa hans tankar. Vid hemkomsten lämnade han sin häst till en ridknekt, som stod och talade med Rémy.
— Å, är det du, Rémy? sade Bussy till den unge kirurgen.
— Som ni ser, herr grefve!
— Har du inte gått till sängs ännu?
— Jag skall göra det om tio minuter, jag har nyss kommit hem. Sedan jag inte längre har den sårade öfverhofjägmästaren att vårda, förefaller mig tiden dubbelt så lång som förut.
— Jaså, du går och leds? sade Bussy.
— Jag är rädd för det, herr grefve!
— Nå, men kärleken då?
— Å, jag har ju ofta sagt, att den bryr jag mig bra litet om! Jag studerar den bara för nyttans skull.
— Du har således öfvergifvit Gertrude?
— Fullkomligt.
— Tröttnade du på henne?
— Jag tröttnade på att få stryk. Det var hennes vanliga ömhetsbevis. Men den där amazonen var i alla fall en riktigt präktig flicka.
— Och du har inte den ringaste lust att hälsa på henne i afton?
— Hvarför skulle jag det?
— Jag ämnar mig dit, ser du — och då kunde du följa med.
