— 372 —
— Å, sade Bussy för sig själf, medan han drog i dörren, jag börjar sannerligen tro, att jag skall komma undan.
De fyra banditerna kastade nu sina vapen och rusade på honom för att kväfva honom. De insågo, att de aldrig skulle besegra honom med vapen, därtill var hans skicklighet för stor, och därför ville de nu tillgripa en annan utväg.
Men Bussy högg och slog omkring sig så vildt, att han höll dem alla på afstånd. Två gånger försökte Monsoreau närma sig, och två gånger blef han sårad på nytt.
Men så lyckades tre af banditerna få tag i handtaget på hans värja och slet den ifrån honom.
Bussy ryckte till sig en skulpterad trefot, som användts till taburett, och utdelade tre väldiga slag, med hvilka han fällde två man. Men trefoten krossades mot den tredjes axel, och denne föll icke, utan stötte sin dolk i Bussys bröst.
Bussy grep banditens handled, ryckte dolken ur sitt bröst, vände spetsen mot sin fiende och tvingade honom att genomborra sig själf.
Den siste af de legda skurkarna sprang ut genom fönstret.
Bussy tog ett par steg för att förfölja honom, men då reste sig Monsoreau, där han låg bland liken, och skar af knäsenan på Bussy med ett knifhugg.
Den unge hjälten utstötte ett skrik. Han såg sig om efter en värja, tog den han först kom öfver och stötte den så våldsamt genom Monsoreaus bröst, att han fastnaglade honom vid golfvet.
— Å! utbrast Bussy med hänförelse, om jag skall dö, det vet jag inte — men jag har nu i alla händelser fått ge dig banesåret.
Monsoreau ville svara, men det blef endast en sista suck, som gick öfver hans läppar.
Nu släpade Bussy sig ut i korridoren. Från såret i hans lår flöto strömmar af blod och likaså från knäleden.
Han kastade en sista blick bakom sig.
Månen hade nyss arbetat sig fram ur ett moln och göt sin milda glans in i det af blod öfversvämmade rummet. Månstrålarna glittrade mot fönsterrutorna och lyste på väggarna, som voro sönderhackade af värjhugg och genomborrade af kulor — de föllo öfver de dödas ansikten, som nästan alla hade behållit mördarens vilda, hotfulla uttryck.
När Bussy betraktade detta slagfält, som han ensam hade öfversållat med döda, kände han midt under sitt halft döende tillstånd en sublim stolthet.
Han hade sagt, att han skulle utföra hvad ingen före honom hade gjort, och han hade hållit sitt ord.
Nu återstod det honom endast att fly — att rädda sig. Och han kunde fly med ära, ty han flydde ej för lefvande, utan från döda.
