— 390 —
Chicot satt fördjupad i tankar. Plötsligt flög en ljusning öfver hans ansikte.
— Aha! mumlade han. Jag tror bestämdt att jag nu begriper, hvarför herr d'Epernon hade så mycket blod på fötterna och så litet färg på kinderna
LII.
PÅ MORGONEN FÖRE DUELLEN.
En strålande vacker dag grydde öfver Paris. Ingen af stadens borgare hade kännedom om hvad som skulle hända, men alla rojalistiska adelsmän och äfven de som tillhörde Guisernas parti — de sistnämnda ännu som förlamade efter sammansvärjningens misslyckande — afvaktade med spänning stridens utgång och vidtogo förberedelser för att vederbörligen lyckönska segervinnaren.
Som vi sågo af det förra kapitlet, hade kungen icke sofvit på hela natten, han kunde ej annat än gråta och bedja. Men då han i grund och botten var en tapper och erfaren stridsman, i synnerhet då det gällde dueller, gick han vid tretiden ut med Chicot för att göra sina gunstlingar den enda tjänst, som det stod i hans makt att bevisa dem.
Han gick att undersöka terrängen, där striden skulle stå.
En ganska märklig handling, som likväl blef föga uppmärksammad.
Kung Henri klädde sig i en mörk dräkt, svepte in sig i en stor kappa och gick med värja vid sidan och ansiktet doldt under en bredskyggig hatt utför rue Saint-Antoine ända till ungefär trehundra fot från Bastiljen. Men då han nu märkte, att en stor folkmassa hade samlats litet ofvanför rue Saint-Paul, ville han undvika trängseln och tog därför af inåt rue Sainte-Cathérine, hvarifrån han kom fram på andra sidan om des Tournelles.
Våra läsare förstå utan tvifvel anledningen till trängseln på gatan — man höll på att räkna liken i herr de Monsoreaus hus.
Men då nu kungen och Chicot gjorde en lång omväg, förblefvo de fortfarande i okunnighet om det, som hade tilldragit sig där under natten.
Chicot, som ju hade följt efter de unga adelsmännen under deras promenad åtta dagar förut och hört deras öfverenskommelser, upplyste nu kung Henri om hvar duellen skulle äga rum, hur de stridande skulle placeras och på hvilka villkor duellen skulle försiggå.
Så snart Henri hade fått veta detta, mätte hän upp platsen, betraktade noga alla träd, beräknade solstrålarnas reflektion och sade:
— Quélus får en dålig plats, han får solen från höger rakt i sitt
