— 392 —
— Men du har ju hört, att han skall göra det?
— Ja — ja visst!
— Nå, men då …
— Jag tror ändå, att han aldrig kommer att slåss.
— Du är för underlig med din misstro mot allt och alla.
— Jag känner min landsman, ser du, Henri! Men nu borde vi vända om — det är ju stora, ljusa dagen redan. Kom, så gå vi hem till Louvren!
— Kan du verkligen tro, att jag stannar i Louvren under striden?
— Det skall du ta mig böfveln ändå göra, Henri lille! För om man får se dig här, så blir det ett fasligt prat bland folket — om dina vänner segra, så påstås det genast, att det har skett därigenom att du har öfvat någon slags trolldom, och om de bli besegrade, så säges det, att du har bragt dem otur.
— Hvad frågar jag efter skvaller och prat? Jag håller fast vid mina vänner i lif och död.
— Jag tycker om din karaktersstyrka, Henri, och jag betygar dig min vördnad för att du hyser tillgifvenhet för dina vänner — det är en mycket sällsynt dygd hos furstar. Men jag vill inte, att du skall lämna hertigen af Anjou ensam i Louvren.
— Men Crillon är ju där?
— Bah! Crillon är en buffel, en rhinoceros, ett vildsvin, om du så vill — allt tappert som finns i världen! Men din bror däremot, han är en reptil, en skallerorm — hans styrka ligger i någonting helt annat än det, som kan kufvas med tapperhet.
— Du har rätt! Jag borde ha skickat honom till Bastiljen!
— Jag sa' dig ju på förhand, att du inte skulle tala med honom.
— Jag kan ej neka till, att hans lugna säkerhet gjorde ett visst intryck på mig — och så den där tjänsten, som han påstod, att han har gjort mig!
— Tro mig, min son — just det är ännu ett skäl till att misstro honom. Låt oss nu vända om!
Henri följde Chicots råd och vände om till Louvren, sedan han ännu en gång hade kastat en blick öfver stridsplatsen.
När kungen och Chicot kommo tillbaka, voro redan alla i rörelse i slottet.
De unga adelsmännen hade vaknat först af alla och låtit kläda sig af sina lakejer.
Kungen frågade, hvad de nu hade för sig.
Schomberg öfvade sig med knäböjningar, Quélus baddade sina ögon, Maugiron drack spanskt vin och d'Epernon slipade sin värja — hvilket för öfrigt kunde ses af hvem som helst, emedan han hade låtit bära in en brynsten i dörröppningen till det yttre rummet.
