— 64 —
lare, och kammartjänaren, som hade att ombesörja dessa sista detaljer lämnade rummet på tåspetsarna.
Lugnare, bekymmerslösare och likgiltigare än själfva de lättjefulla munkarna i rikets feta klosterstiftelser, gjorde kungen af Frankrike sig icke längre den mödan att kosta en tanke på, att det fanns ett Frankrike.
Han sof.
En halftimme senare sågo de, som gingo vakt i gallerierna och från sina olika poster kunde se fönstren i kung Henris rum, skenet från den kungliga lampan slockna bakom gardinerna, och månens strålar förlänade rutorna en klar silfverglans i stället föt det svagt rosenfärgade skimmer, som förut hade trängt ut genom dem. De förstodo i följd däraf, att nu var hans majestät fullkomligt insomnad.
I denna stund hade hvarje buller, så väl inom som utom slottet, dött bort. Man skulle ha kunnat höra den försiktigaste läderlapps flaxande i Louvrens mörka korridorer.
VII.
HURU KUNG HENRI FÖLJANDE DAG BEFANNS VARA OMVÄND UTAN ATT NÅGON VISSTE ANLEDNINGEN.
Två timmar förflöto på detta sätt.
Plötsligen ljöd ett häftigt skrik. Och detta skrik kom från kungens sofrum. Nattlampan var likväl fortfarande släckt och den omgifvande tystnaden var lika djup — icke ett ljud hade förnummits mer än kungens besynnerliga rop.
Ty det var han, som hade skrikit.
Men nu hördes en stol vältas omkull därinne, porslin krossades i bitar och steg rusade vanvettigt af och an — därpå följde nya skrik och ett häftigt hundskall. Genast tändes ljus öfverallt i slottet, värjor blixtrade i alla gallerier och de massiva pelarna skakade vid dånet från den sömndruckna vaktens tunga steg.
— Till vapen! skreks det på alla håll, till vapen! Kungen kallar oss, låt oss skynda till kungen!
I nästa ögonblick hade kaptenen för vakten, schweizarnas anförare, de som innehade förtroendeposterna i slottet och tjänstgörande skarpskyttarna rusat till kungens sofrum, som plötsligt upplystes af skenet från ett tjugutal facklor.
Bredvid den omkullslagna fåtöljen midt ibland de krossade kopparna framför sängen, hvars lakan och täcken voro slängda utåt golfvet, stod Henri i sin nattdräkt med stelt stirrande ögon och håret på ända — en på samma gång löjlig och skräckinjagande syn.
