— 67 —
monimästaren. Han tillbringar timme efter timme, svartklädd och läsande böner, som han afbryter för att fingra på helgonbilder. Och plötsligt ger han befallning, att alla hans vänner skola infinna sig hos honom.
Denna order kommer hans omgifning att först och främst tänka på Saint-Luc, men den älskade Saint-Luc är mera sjuk än någonsin. Han är alldeles tillintetgjord af matthet. Hans onda har utvecklats till fullkomlig kraftlöshet, och hans sömn; eller rättare sagdt hans letargiska tillstånd har varit så intensivt, att han är den ende af slottets alla invånare, som ingenting hört under natten, och det ehuru hans rum endast är skildt från kungens genom en tunn vägg. Han begär därför att få stanna i sin säng, men där vill han gärna läsa alla de böner, som kungen befaller.
Vid denna beklagliga underrättelse gör Henri korstecknet och befaller, att man skall skicka efter hans apotekare.
Han befaller vidare att alla gissel från klostret Sainte-Géneviève skola hämtas till Louvren. Och sedan går kungen, klädd i svart, förbi Schomberg, som haltar, d'Épernon, som bär armen i band, Quélus, som ännu ej har fått sina öron klara, och d'O och Maugiron, som darra af oro, öfverlämnande till dem hvar sitt gissel med befallning, att de skola gissla hvarandra så kraftigt de förmå.
D'Epernon invänder, att eftersom han bär högra armen i band, bör han vara utesluten från ceremonien, ty han skall naturligtvis icke kunna utdela lika kraftiga slag som dem han får, och detta skulle förorsaka en olämplig disharmoni.
Men Henri III svarar, att hans botgöring därigenom endast skall finna så mycket större behag inför Gud.
Kungen själf föregår de öfriga med godt exempel. Han tar af sig jackan, västen och skjortan och gisslar sig med samma ifver som en martyr. Chicot försöker skratta och skämta som vanligt, men en förkrossande blick från kungen säger honom, att nu är icke rätta stunden för dylikt. Då tar Chicot ett gissel som de öfriga, och eftersom han icke finner någon naken rygg inom räckhåll, piskar han bort emaljen från målningen på kolonner och boaseringar.
Detta uppträde tycks återge kungen en smula lugn, ehuru det är tydligt, att han fortfarande är upprörd i djupet af sin själ.
Plötsligt lämnar han rummet, sedan han har gifvit befallning, att man skall invänta hans återkomst. Så snart han har stängt dörren efter sig, upphör gisslandet som genom ett trollslag. Det är endast Chicot, som fortsätter, och han slår till d'O, som han afskyr. d'O gengäldar slagen så kraftigt han förmår. Det urartar till en duell på klatschpiska.
Henri har begifvit sig till drottningen. Han skänker henne ett pärlhalsband, värdt tjugufemtusen écus. Han kysser henne på båda kinderna, hvilket icke har händt sedan mer än ett år tillbaka, och han bönfaller
