Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 78 —

— Ogudaktige bespottare! utropade kungen. Om du vågar tvifla, så skall jag låta straffa dig.

— Jag tviflar visst inte, sade Chicot. Men det förundrar mig bara, att Gud har väntat ända tills nu med de där förebråelserna. Han måtte sannerligen ha förkofrat sig i tålamod sedan syndaflodens tid. Men du blef naturligtvis förskräckligt rädd, min son, tillade han.

— Det blef jag visst, sade kungen.

— Ja, det förvånar mig inte,

— Kallsvetten bröt fram på min panna, och märgen stelnade i mina ben.

— Alldeles som på Jeremias — ja, det kan jag tro. Vid min ära, jag vet knappt hvad jag skulle ha gjort, om jag hade varit i ditt ställe. Men du ropade på hjälp?

— Ja.

— Och de kommo?

— Ja.

— Och sökte öfverallt?

— Öfverallt.

— Men ingen syntes till?

— Ingenting alls.

— Det var förskräckligt.

— Sedan skickade jag efter min biktfader.

— Och han kom?

— Så fort han kunde.

— Nå, men säg mig nu för en enda gång sanningen! Hvad sade han om denna förunderliga uppenbarelse?

— Han ryste af förskräckelse.

— Det tror jag nog. Än mera?

— Han korsade sig och sade, att jag skulle lyda rösten och ångra mina synder.

— Ja, det kan ju aldrig vara något ondt i att ångra sig. Men hvad sade han om själfva synen eller uppenbarelsen?

— Att den var ett mirakel, och att jag härefter måste tänka på statens väl. Och därför har jag också i dag på förmiddagen …

— Nå, hvad har du gjort, min son?

— Jag har gifvit hundratusen livres till jesuiterna.

— Väl gjordt!

— Och jag har gisslat både min egen rygg och mina gunstlingars.

— Ypperligt! Och vidare?

— Vidare? Å, Chicot — jag talar nu inte till narren, utan till en kallblodig man och en vän — hvad tänker du nu om allt detta?

— Sire, sade Chicot allvarligt, jag tänker, att ers majestät har blifvit riden af maran.