Sida:Djungelboken 1915.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


någonting att äta. »Människorna tyckas alltså här också vara rädda för djungelfolket.»

Han satte sig ned vid porten, och när en man kom ut och fram till honom, gapade han och pekade in i munnen för att visa, att han behövde mat. Mannen stirrade på honom och sprang så tillbaka uppför den enda gatan i byn och ropade på prästen, som befanns vara en stor, tjock vitklädd man med ett rött och gult märke i pannan. Prästen kom fram till porten och med honom minst hundra människor. som tittade och pratade och skreko och pekade på Mowgli,

»Det har då inte något vett, det där människofolket», sade Mowgli för sig själv. »Endast gråaporna skulle kunna bete sig på sådant sätt.»

Och han kastade tillbaka sitt långa hår och såg med bister min på folkhopen.

»Det här är väl ingenting att vara rädd för?» sade prästen. »Titta på märkena på hans armar och ben. Det är bett av vargar. Han är bara ett vargbarn, som sprungit bort från djungeln.»

Naturligtvis hade det hänt någon gång under gemensam lek, att vargungarna nafsat till Mowgli hårdare än de ämnat, och där funnos vita ärr överallt på hans armar och ben. Men han skulle ha varit den siste att kalla det för bett, ty han visste vad verkliga bett ville säga.

»Oj, oj!» ropade två, tre kvinnor på en gång. »Att bli biten av vargar, stackars barn! Det är en söt pojke. Hans ögon brinna som röd eld. Sannerligen, Messua, är han inte lik din pojke, som tigern tog!»

»Låt mig se» , sade en kvinna med tunga kopparringar kring hand- och fotleder, och skuggande för ögonen med handen betraktade hon noga Mowgli. »Ja, verkligen, är han inte lik honom. Han är magrare, men påminner mycket om min gosse.»

Prästen var en klok man, och han visste, att Messua var hustru till den rikaste bonden i byn. Han blickade nu upp en minut mot himmeln och sade därpå högtidligt:

»Vad djungeln tagit, återger djungeln. Tag gossen in i ditt hus, min syster, och glöm ej att ära prästen, som blickar så långt in i människors liv.»

»Vid tjuren, som köpte mitt liv», sade Mowgli för sig själv, »det här går till på samma sätt, som när jag togs upp i flocken! Nåja, om jag är en människa, så måste jag vara en människa.»

Folkhopen skingrade sig, när kvinnan vinkade åt Mowgli att följa med till hennes hus, där det fanns en rödlackerad säng, en stor spannmålskista av lera med lustiga upphöjda mönster, ett halvt dussin kokkärl av koppar, en bild av en hinduisk gud i en liten nisch och på väggen en riktig spegel av det slag, som man säljer på marknaden för en ringa slant.

Hon gav honom en stor mugg mjölk och litet bröd, och så lade hon sin hand på hans huvud och såg honom in i ögonen, ty hon undrade, om det inte kunde vara hennes son, som hade kommit tillbaka från djungeln, dit tigern hade fört honom.

»Nathoo! O, Nathoo!» sade hon därför; men Mowgli visade intet tecken till att han hade hört namnet förr. »Kommer du ihåg den dagen, då jag gav dig de nya skorna?» — Hon vidrörde hans fot, men den var nästan hård som horn. — »Nej sade hon bedrövad, »dina fötter ha aldrig burit skor, men du är mycket lik min Nathoo, och du skall bli min son.»

Mowgli kände sig illa till mods, ty han hade aldrig varit under tak förr; men då han blickade upp på takhalmen, såg han, att han skulle kunna rycka lös den, när helst han önskade ge sig i väg, och att fönstret inte hade något lås. » Vad har man för nytta av att vara människa», sade han till sig själv, »om man inte förstår människors språk? Nu är jag lika enfaldig och stum som en människa skulle vara hos oss i djungeln. Jag måste lära mig deras språk.»

Han hade ej för intet lärt sig, medan han var hos vargarna, att härma bockarnas rop i djungeln och det lilla vildsvinets grymtande. Så snart nu Messua uttalade något ord, kunde Mowgli säga efter det nästan fullkomligt rätt, och innan dagen var slut, hade han lärt sig namnet på många saker i stugan.

Det uppstod en svårighet vid sängdags, ty Mowgli kunde omöjligt sova i någonting som var så likt en panterfälla som stugan, och när de stängde dörren, kröp han ut genom fönstret. » Låt honom göra som han vill», sade Messuas man.