gubbarna runt trädet och pratade och bolmade på sina väldiga huquas (vattenpipor) till långt inpå natten. De berättade underbara historier om gudar och människor och spöken; och Buldeo berättade ännu underbarare saker om vilddjurens seder i djungeln, till dess ögonen på barnen, som sutto utanför kretsen, trängde ut ur sina hålor. De flesta historierna rörde sig om djur, ty djungeln låg ju alldeles vid deras dörr. Hjorten och vildsvinet bökade upp deras gröda, och då och då i skymningen släpade en tiger bort en människa inom synhåll för byns grindar.
Mowgli, som naturligtvis kände till ett och annat, varom de talade, måste dölja sitt ansikte för att inte visa, att han skrattade, medan Buldeo, med krongeväret över knäna, dukade upp den ena underbara historien efter den andra, så att Mowgli slutligen skakade av skratt.
Buldeo var just som bäst i farten med att utlägga, hurusom tigern, som hade burit bort Messuas son, var en spöktiger och att i hans kropp bodde en gammal elak girigbuks själ, som hade dött för några år sedan. »Jag vet, att det är sant», sade han, »ty Purun Dass haltade alltid efter det slag han fick en gång under ett upplopp, då man brände upp hans räkenskapsböcker, och tigern, jag talar om, haltar han också, ty spåren efter hans tassar äro ojämna.»
»Sant, sant, så måste det förhålla sig», sade gråskäggen och nickade åt varandra.
»Äro alla historier här sådan där spindelväv och månskenspjoller?» sade Mowgli. »Den där tigern haltar, därför att han är född halt, som litet var vet. Att tala om en girig människas själ hos ett djur, som aldrig haft ens schakalens mod, det är ju barnprat.»
Buldeo var ett ögonblick mållös av förvåning, och fogden bara stirrade.
»Åhå! Det är djungelpojken, ser jag», sade Buldeo.
»Är du så vis, så vore det bättre att du bar hans hud till Khanhiwara, ty regeringen har bestämt hundra rupier i skottpengar för honom. Ännu bättre är det att hålla mun, när gammalt folk talar.»
Mowgli steg upp för att gå.
»Här har jag legat hela kvällen och lyssnat», ropade han tillbaka över axeln, »och på en eller två saker när har Buldeo inte sagt ett enda sant ord om djungeln, fast den ligger utanför hans dörr. Hur skulle jag då kunna tro de historier han dukar upp om spöken och gudar och troll, som han påstår sig ha sett?»
»Det är hög tid på att pojken kommer ut på vall», sade fogden, under det att Buldeo fnyste och fräste över Mowglis oförskämdhet.
Enligt gammal sed i de flesta indiska byar få några pojkar tidigt på morgonen driva ut boskap och bufflar på bete och föra hem dem mot aftonen; och samma boskapshjord, som skulle trampa ihjäl en vit man, låter sig smällas och slås och okvädas av barn, som knappast räcka upp till nosen på dem. Så länge pojkarna hålla sig hos hjorden, äro de trygga, ty inte ens tigern vågar sig på en hel boskapshjord; men om de ströva omkring för att plocka blommor eller jaga ödlor, händer det, att de snappas bort.
Mowgli drog ut genom bygatan i daggryningen, sittande på ryggen av Rama, hjordens stora tjur; de gråvioletta bufflarna, med sina långa, bakåtliggande horn och vilda ögon, reste sig villigt och kommo en efter en ut ur sina inhägnader och följde honom. De andra barnen fingo snart klart för sig, att det var Mowgli, som var herrn. Han föste på bufflarna med ett långt, blankt bamburör och befallde Kamya, en av pojkarna, att låta korna beta för sig själva, medan han fortsatte med bufflarna, och att vara mycket påpasslig och inte ströva bort från hjorden.
En indisk betesplats består alltigenom av klippor och buskar och tuvor och små hålvägar, bland vilka hjordarna skingras och försvinna. Bufflarna hålla helst till vid träsk och sumpiga ställen, där de kunna ligga timtal och vältra sig i den varma gyttjan eller sola sig. Mowgli drev dem bort till ändan av slätten, där Waingunga rinner ut ur djungeln; där hoppade han ned från Ramas rygg, satte i väg bort till en bambudunge och fann där Gråbror.
»Åh», sade Gråbror, »jag har väntat här i många dagar. Vad skall det där boskapsvallandet betyda?»
»Det är på befallning», sade Mowgli »jag är byherde för tillfället. »Har du något nytt att berätta om Shere Khan?»
»Han har kommit tillbaka till den här trakten och har
