»Det är inte minsta fara för den saken», sade Rikki-tikki. »För resten håller Nag till i trädgården, och jag vet, att dit går inte du.»
»Min kusin Chua, råttan, har berättat mig...», sade Chuchundra, men avbröt sig.
»Har berättat dig — vad då?»
»Tst! Nag är överallt, Rikki-tikki. Du borde ha talat med Chua i trädgården.»
»Men nu gjorde jag inte det, och därför måste du säga mig allt. Fort nu, Chuchundra, eljest biter jag dig!»
Chuchundra satte sig ned och grät, tills tårarna rullade från mustascherna på henne.
»Jag är en mycket, mycket svag och eländig varelse», sade hon. »Jag har aldrig haft mod tillräckligt att springa ut mitt i rummet. Tst! Jag törs ingenting säga. Kan du inte höra, Rikki-tikki?»
Rikki-tikki lyssnade. Det rådde dödstystnad i huset, men han tyckte sig kunna uppfatta ljudet av det svagaste kratsch-kratsch i världen — ett ljud så svagt som en getings gång på en fönsterruta — det sakta rasslet av ormfjäll på en mur.
»Det är Nag eller Nagaina», sade han för sig själv, »och de hålla på att krypa in igenom avloppsröret i badrummet. Du har rätt, Chuchundra, jag borde ha talat med Chua.»
Han smög sig bort till Teddys badrum, men där hördes ingenting, och så till Teddys mors badrum. Vid foten av den släta, rappade väggen hade en tegelsten tagits ut för att bilda avlopp för badvattnet, och när Rikki-tikki smög sig in i det murade badkaret, hörde han Nag och Nagaina viska med varandra utanför i månskenet.
»När huset blir tomt på folk», sade Nagaina till sin make, »måste han ge sig i väg, och då blir trädgården vår igen. Gå in tyst och kom ihåg, att den store mannen, som dödade Karait, är den förste, som skall bitas. Kom sedan ut och rapportera det för mig, så skola vi tillsammans anställa jakt efter Rikki-tikki.»
»Men är du säker på, att verkligen någonting är att vinna på att döda folket?» sade Nag.
»Allt! När det inte fanns något folk i villan, behövde vi då vara rädda för någon mungon, va'? Så länge villan står öde, äro vi trädgårdens konung och drottning; och kom ihåg, att så snart våra ägg utkläckas i melonsängen — och det kanske sker i morgon — så behöva våra barn utrymme och stillhet.»
»Det kom jag inte att tänka på», sade Nag. »Jag går, men det tjänar ingenting till att jaga Rikki-tikki efteråt. Jag dödar mannen och hans hustru och barnet, om jag kan, och smyger mig sedan lugnt min väg. Är bara villan öde, så försvinner även Rikki-tikki.»
Rikki-tikki skälvde i hela kroppen av raseri och hat, och nu dök Nags huvud upp genom avloppsröret och hans fem fot långa, kalla kropp följde efter. Hur vred Rikki-tikki än var, greps han av fruktan, då han såg den stora glasögonsormens längd. Nag ringlade sig, reste på huvudet och spejade ut i badrummet i mörkret, och Rikki-tikki kunde se hans ögon glittra.
»Om jag nu dödar honom, får Nagaina veta det, och om jag kämpar med honom på öppna golvet, har han alla fördelarna på sin sida. Vad ska' jag göra?» tänkte Rikki-tikki-tavi.
Nag vaggade fram och tillbaka, och därpå hörde Rikki-tikki honom dricka ur den största vattenkrukan, som begagnades till att fylla badkaret. »Det smakade skönt», sade ormen. »När Karait dödades, hade den store mannen en käpp. Han har kanske kvar den käppen, men när han kommer för att ta sitt morgonbad, har han nog ingen käpp. Jag väntar här tills han kommer. Nagaina — hör du mig? — jag stannar här i svalkan, tills dagen bryter in.»
Det kom intet svar utifrån, så att Rikki-tikki förstod, att Nagaina hade gått sin väg. Nag ringlade ihop sig ring vid ring, kring utbuktningen på den stora vattenkrukans botten, och Rikki-tikki stod dödstyst. Efter en timmes förlopp började han röra sig, muskel efter muskel, mot krukan. Nag sov, och Rikki-tikki granskade hans tjocka rygg, undrande var det bästa stället fanns för ett duktigt grepp. »Om jag inte krossar ryggbastet på honom vid första hoppet», tänkte Rikki, »så kan han fortfarande slåss, och om han slåss — stackars lilla Rikki! Han betraktade den tjocka nacken nedanför huvan, men det var för tjockt för honom; och ett bett nära stjärten skulle endast göra Nag ursinnig.
