Sida:Djungelboken 1915.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Stutarna läto höra de långt utdragna, väsande fnysningar, som indisk boskap brukar ge ifrån sig, och stretade och sleto och svängde och stampade och snavade och voro nära att falla omkull i dyn, allt under det att de bölade vilt.

»Ni komma att bryta nacken av er», sade nummerhästen. »Men vad är det åt er? Är det för att vita män nämndes? Med dem lever ju jag tillsammans.»

»De — äta — oss! Buh! Hugg i!» sade den närmaste stuten. Nu brast oket med en skarp smäll, och de lunkade bullrande i väg.

Jag hade aldrig förut förstått, vad det var som gjorde indisk boskap så förskräckt för engelsmän. Vi äta oxkött något, som de infödda oxfösarna aldrig vidröra — och naturligtvis tycker inte boskapen om det.

»Må jag bli hudflängd med mina egna sadelkedjor! Ven hade kunnat tro, att två sådana där tjocka klumpar skulle tappa huvena!» sade Billy.

»Strunt i det! Nu går jag och hälsar på mannen där. De flesta vita män, det vet jag, bruka ha någonting i sina fickor», sade nummerhästen.

»Då skiljas vi åt nu. Jag kan inte säga, att jag är särdeles förtjust i dem. Dessutom, vita män, som inte ha någon bättre plats att sova på än här, dem måste man misstänka för att vara tjuvar, och jag bar en hel del av kronans persedlar på min rygg. Kom, pojkspoling, så gå vi tillbaka till våra led. Godnatt, australier! Träffas i morgon på paraden, antar jag. Godnatt, gamla Hösäck! Försök en annan gång att behärska dina känslor! Godnatt, Dubbelsvans! Om du passerar oss i morgon på fältet, så låt bli att trumpeta. Det bringar bara oreda i leden.»

Billy mulåsna stultade i väg med en gammal veterans hoverande later, men nummerhästens huvud stacks nosande mot mitt bröst, och jag gav honom skorpor, medan Vixen, som är den mest inbilska lilla hund, berättade lögnaktiga historier för honom om de tjogtals hästar, som hon och jag höllo.

»Jag kommer i morgon till paraden i min dogcart», sade hon. »Var kommer du att stå?»

»På vänstra flygeln på andra skvadronen. Jag bestämmer takten för hela min tropp, lilla fröken», sade han artigt. »Nu måste jag gå hem till Dick. Min svans är rysligt smutsig, och han kommer att få två timmars styvt göra med att få mig klädd till paraden.»

Den stora paraden med trettiotusen man hölls samma eftermiddag, och Vixen och jag hade en bra plats alldeles i närheten av vicekonungen och emiren av Afganistan i sin stora svarta mössa av astrakanull och den stora diamantstjärnan mitt på mössan. Under första delen av revyen rådde idel solsken, och regementena marscherade fram i våg på våg av ben, som rörde sig i takt på samma gång, och gevären i en linje, så att det gick runt för ögonen. Sedan kom kavalleriet under Bonnie Dundees vackra rytterimarsch, och Vixen spetsade öronen, där hon satt i dogcarten. Andra lansiärskvadronen sprängde förbi, och där befann sig nummerhästen, med svansen som spunnet silke, med huvudet nedböjt mot bröstet, det ena örat riktat framåt, det andra bakåt, markerande takten för hela skvadronen och benen gående så jämnt som en valsmelodi. Därpå kommo de grova kanonerna, och jag såg Dubbelsvans och två elefanter till spända i rad efter varandra framför en fyrtiopundig belägringskanon, medan tjugu ok oxar gingo bakom. Paret nummer sju hade ett nytt ok, och de föreföllo tämligen styvbenta och trötta. Sist kommo skruvkanonerna, och Billy mulåsna hoverade sig, som om hon hade fört kommandot över alla trupperna, och hennes seldon var smort och blankat, så att det glänste. Jag utbragte på egen hand ett hurra för Billy mulåsna, men hon tittade varken åt vänster eller höger.

Regnet började åter falla, och en stund var det så regntjockt, att man inte kunde se vad trupperna gjorde. De hade svängt upp i en vid halvcirkel över slätten och formerade sig på en linje. Denna linje växte och växte och växte, tills den var tre kvarts engelsk mil lång från flygel till flygel — en ogenomtränglig mur av män, hästar och kanoner. Så satte den sig i rörelse rakt på vicekonungen och emiren, och när den kom närmare, började marken att skaka som däcket på en ångare, då maskinerna gå för full fart.

Såvida man inte själv varit med, kan man inte föreställa sig den skräckinjagande verkan denna oupphörliga framryckning av trupper har på åskådarna, även om de veta, att det endast är en revy. Jag såg på emiren. Hittills hade