Sida:Djungelboken 1915.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Skruvkanonåsnor:

Då jag och kamraterna klevo uppför en bergstig brant,
där rullade skred och stenar, men ingen av oss slant.
Ty vi kunna klänga och klättra, vi, varhelst det gäller att gå.
Hur härligt det är med ben i behåll högt upp på berget att stå!
 
Välsignad varje sergeant, som låter oss välja vår egen led!
Men ve de vårdslösa förares hop, som packar vår last på sned!
Ty vi kunna klänga och klättra, vi, varhelst det gäller att gå:
Hur härligt det är med ben i behåll högst upp .på berget att stå!


Trängkameler:

Vi ha ingen kamelerimarsch alls,
att liva upp färden så lång.
En dragbasun är dock varenda hals
(Rtt ta ta! är en dragbasun!)
Och här är vår vandringssång:
Kan inte! Bör inte! Hann inte! Gör inte!
Stämmen i sången in!
Någons packning gled från hans puckel ned.
Jag önskar det vore min!
Någons tunga last föll i backen med hast.
Hurra! Hurra för en halt och en rast!
Nu vankas för någon det stryk med besked.


Alla djuren tillsammans:

Lägrets barn vi äro, vi,
envar efter sitt geni,
barn av ok och pikjärn vasst,
seldon, sadel eller last.
Över slätten går vårt tåg,
som på stormigt hav en våg,
häves, rullar, vräker allting ned,
sprider skräck och död i alla led.

Männen, som bredvid oss gå,
dystra, trötta, dammolnsgrå,
svaret skyldiga de bli,
när den frågan göra vi:
Varför skola du och jag
tåga, lida dag för dag?
Lägrets barn vi äro, vi,
envar efter sitt geni,
Barn av ok och pikjärn vasst,
seldon, sadel eller last.