Hoppa till innehållet

Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/536

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
NOR
NOR 525

bärgmossa. De flästa äro dock betäckta med skog, så wäl som topparne som på sidorne. Den sydliga och östliga delen af fjälden är i allmänhet mindre kal och mera fruktbar än den nordliga och wästliga. Många äro granitklippor, hwilkas sidor nedantil genom hawets inflytelse äro beklädda med kalk och skifer, och synas höra til jordens ursprungliga bärg. Wid lenwäder händer at snön lossnar wid topparne, rullar med otrolig hastighet utföre, förökar sig under fallet och förorsakar stor ödeläggelse. Dessa snöfall kallas af inbyggarne Sneeskred eller Fjeldskred samt äro af samma egenskap som Lauvinerne wid Alpiska bärgen. De fristående bärgen äro i allmänhet af widgad utsträckning. Ofta frambjuder deras utseende besynnerliga naturspel, såsom de sju systrarne, et bärg uti Alftahougs Pastorat, Torghatten, Skogshornet, med flera andra. Dalarne mellan dessa bärg innehålla nästan alla en fruktbar jordmån, men äro därföre icke alla tjänlige til åkerbruk och sädes-afkastning. De dalar som ligga högt uppe mellan fjälden äro gärna blottstälde för så tidig nattfrost, at säden blott sällan bliwer mogen, utan fryser bort, medan den ännu är grön. De lägre dalarne äro åter af åtskillig beskaffenhet. Några äro trånga och smala och för det mästa endast fruktbara på södra sidan, som af inbyggarne kallas Soellien, då den nordliga sidan eller Baglien, är wida mindre anwändbar. I några är jordgrunden djupt kärr, i andra hård stenbotn. Dessa sednare äro så fruktbara at de afkasta tiofallt och mer, men odlingen är förbunden med stora beswärligheter. I allmänhet är jordmånen wid hafskanten wida sämre än up i landet, och hawets ångor

äro vegetationen til skada. Dock tål denna regel et undantag, ty Jedderen, en af Norges bästa sädesorter ligger wid hawet. Norrska stranden är på få ställen flat och låg, utan merendels brant och glatt, så at man på ömse sidor om klipporna finner ofta 1, 2, 3 à 400 famnars watn.

Fjärdar.
Norges hela sjökust är öweralt genomskuren af fjärdar och wikar, som hawa mångfaldiga grenar. De ansenligaste af dessa fjärdar äro: 1:o Från Swenska gränsen til landtudden Lindesnäs, Singelfjord, wid Swinesund; Kristiania-fjorden, hwilken tager sin början wid 59 grad. 5 min. Polhöjd, går rätt up i norden til Kristiania wid 59 gr. 55 min. Polhöjd, samt är 9 mil lång; han är den wigtigaste af alla Norges Fjärdar, ty wid honom och dess grenar ligga några af de betydligaste Städer i Norge och här idkas jämwäl den ansenligaste Norrska handelen. Från midten af denna fjord går en arm i nordwäst om 3 mils längd kallad Dramsfjorden, widare Skeens fjord, 2 mil lång, samt Sönnelövs och Sandnäs fjordarne. Mellan Lindesnäs och Landtudden Stat: Bukkefjord, hwilken är den widaste, sträcker sig 4 mil in i landet, är 3 mil bred, samt upfyld af öar och holmar. Från honom löpa ej färre än 6 armar til 2 à 3 mil in i landet åt alla sidor. Den ansenligaste af dessa armar är Stavangersfjorden; Hardangersfjorden, om 14 mils sträckning, har jämwäl några ansenliga grenar; Sognefjorden, 15 mil lång men ganska smal, har 4 ansenliga grenar; Dale- och Söndfjorden, hwardera 3 mil lång, samt Nordfjorden 8 mil lång; Mellan Stat och ön Senjen: Fördefjord, 2 mil, Romsdals-fjorden, 6 mil, Trondhiemsfjorden, 12 mil, Saltens fjord, Foldenfjord, hwardera 4 mil, Vestfjorden, liggande mel-