Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/685

674

SKÅ

SKÅ

nex til Örs Pastorat, samt består af 14.4 Mantal. Marken är bärgaktig. Rådande jordmånen är lera. Skog finnes ej allenast tilräckeligt utan jämwäl til afsalu. Utsädet är 320 tunnor. År 1805 war Folkmängden 721. Kyrkan är belägen 1.3 mil från Moderkyrkan. I soknen finnes et Järnwärk kalladt Upperud.

SKÅNE, et Landskap i Götaland, hwaraf det utgör dess sydligaste del. Bästa Kartan häröwer är författad af C. P. Hällström, och utgiwen af Geografiska Inrättningen, på 2 stora ark, år 1812. Dess Matematiska läge är mellan 55 grad. 20 min. och 56 grad. 32. min. Polhöjd; samt mellan 30 grad. 5 min. och 33 gr. 14 min. Longitud. — Det omgiwes i norr af Halland och Småland, i öster af Bleking och Östersjön, i söder jämwäl af Östersjön, i wäster af Öresund och Kattegat. — Dess skapnad är nästan fyrkantig. Det håller i längd, från norr til söder, 12 mil, i bredd 9 och i widd 92 qv. mil, däraf watn uptager 2.3 och landet 89.7 qv. mil. — Skåne förer Titel af Hertigdöme. Dess wapen är et Griphuwud, med en gyldene Krona öwer, i Silwerfält. Det har i fordom tid haft sin egen Konung och egen Lag. Ifrån nionde seklet har Landet tidetals hört til Swerige och Danmark, men år 1658 blef det genom Roskildska Freds Traktaten för ewärdeliga tider til Swerige återlämnadt. — Landets naturliga beskaffenhet är sådan, at när Smålandsgränsen släpper så förswinner ock markens bärgaktiga läge, så at genom hela Skåneland öpnar sig et flackt Landskap. I början och på något afstånd ifrån och längs utmed Småländska gränsen består det av bärgländig och småkullig mark, men sedan jämnar sig Landet efterhand, til dess det

det omsider förwandlar sig i stora slätter. Några få landthögder förekomma inom denna stora widd; Därtil höra den Norra Åsen, hwilken skiljer Halland från Skåne, och den Södra Åsen, som är en fortsättning af den höga och til Kattegat utstickande udden Kullen och dess landtrygg. Denna ås sträcker sig från Kullen twärs öwer Skåne åt öster, afbrytes på åtskilliga ställen, bliwer med löfskog mera betäckt, ändteligen delar sig och förswinner. Af bärg märkas Kullaknipa, en hög klippfull bärgsräcka wid Kulla wiken, samt Stenshuwud, en bärgsudde och landkänning mellan Åhus och Cimbrishamn. — Den delen af Landet som sträcker sig mot Öresund och Östersjön är på några mils wäg ganska skoglös och kallas därföre slätten, där man nödsakas bränna torf och halm. Här och där finnas dock några små ek- och bokskogar. — Med Strömar är Landet wäl försedt. Den ansenligaste af dem är Helgeå, hwilken kommer från Småland, är 15 mil lång, flyter 8 mil genom Skåne och faller i Östersjön. Rönneå, har sit ursprung midt i landet faller ut i Kattegat efter 7 mils lopp. Käflingeå, har sin uprinnelse i södra delen af landet, flyter i Öresund och är 6 mil lång. Många Sjöar finnas icke, och de som finnas äro samteligen små, ingen af dem når 1 qv. mil. De största af dem äro Iwö-Sjön, 0.65 qv. mil, Ringsjön, 0.33 qv. mil, Sjöwiken eller sjön wid Kristianstad, 0.26 qv. mil, Immelen, 0.2 qv. mil, Oppmanna sjön, 0.18 qv. mil. — Rådande jordmånen i norra delen är sandblandad lera, men uti södra delen består den mästadelen af lera, samt är i allmänhet bördig. — Af skattbara Mineralier finnes sandsten, slipsten, qwarnsten, flintsten, kalk, stenkol, alun,