Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/771

760

SWE

SWE

Uti Jämtland och norra delen af Wästerbotn har man exempel at Qwicksilwret fallit ända ned i kulan, det är 40 grader och däröwer. I allmänhet taget är luften sund. Man är här merendels fri från orkaner eller fasliga stormwäder. Sällan eller aldrig hawa här tildraget sig starka och förödande jordbäfningar.

— Naturlig beskaffenhet. Större delen af Landet är upfyld med bärgsträckningar, mossar, kärr samt ansenliga wattudrag, hwarigenom dess yta äger en stark omwäxling från höga kala fjäldtrakter til wackra belägenheter samt widsträckta odlade slättländer. Lika mångfaldig som markens utseende och ytförändring, är äwen beskaffenheten af dess beståndsdelar. Då de egenteliga fjäldsträckorne wanligast bestå af rödaktig granit, ställsten, growa tälgstens arter, glimmerskifer, och hård qwartsig sandsten, alla flacka och donlägriga, utgöras åter mellanbärgen af en slags grå granit med glimmer, bärgkalksträckor, hornskifer, hälleskifer, brynstensarter, m. fl. alla warftals hoplagde i en stående stupande ställning och innehålla bland sina mångfaldiga afwäxlingar de förnämsta och bästa malmgångar. I de lägre eller förbärgen råder röd granit och på slättlandet grå granit i låga kullriga bärg. Flolägriga bärg eller flötser, hwilka äwen förekomma i bärgtrakter träffas mäst på slätterne söder i Landet och bestå af sandsten, flokalk, märgelskifer, flotrapp, o. s. w. Mellan dessa fasta massor utbreda sig de lösare ämnena i tämeligen bestämdt förhållande til de omgiwande höjdsträckningarne. I starkt afskurna och bärgiga trakter förekomma mäst krossade bärgarter, ifrån stora stenblock til större och smärre kullersten, grus,

sand, och slutligen så kallad mosand. Kärren innehålla dy eller jord af förruttnade ämnen, som af watn bliwit hopförd i de lägre dalbottnarne. På slättlandet är leran allmän, uplagd i wågräta lager, blandad med mer eller mindre sand, stundom ock med kalk. Den finaste sanden träffas på de låga sjökusterne.

— Höjdsträckningar. Sweriges gräns mot Norge har en utmärkt fjäldsträckning kallad Norrska Fjäldryggen eller Seweåsen, jämwäl Kölen, hwilken dels grenar sig inåt Norge och Sweriges södra del, dels går nordwardt och förlorar sig med landtudden Nordkyn mot ishawet. Denna ås stryker närmare Halfön Skandinaviens wästra strand, där den stundom är ganska twärbrant, men långsluttar däremot inåt Swerige, och stöter til hawet på 20 à 30 mils afstånd. I denna bärgsträcka, under 63 graders Polhöjd, utmärker sig en fjäldknut, kallad Helags Fjälden, såsom medelpunkt för de största fjäldförgreningar, och källan för de betydligaste wattudrag inom Swerige och Norge. Trakten däromkring innehåller de högsta fjäldspetsar. Med någon sänkning fortfar fjäldryggen därifrån norrut emot Åsele Lappmark, där den åter börjar stiga, får i Luleå Lappmark sin största höjd; men sluttar sedan åter til Oceanen. — Seweåsens södra gren från Helagsfjälden delar sig wid Skrebofjälden å ömse sidor om sjön Fämund i Norge. Den östra af dessa fjäldgrenar genomlöper den öfriga delen af Swerige, men antager snart arten af en wanlig bärgsträcka eller landthöjd. Den går sydsydost à sydost på gränsen mellan Wärmeland och Dalarne, därefter i syd genom Wästmanland och Nerike, följer Wetterns wästra strand, gör söder