Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
116
OSCAR WILDE

och undersökte den på nytt. På själva målningen fanns det inte något tecken till förvandling men säkerligen hade uttrycket blivit ett annat. Det var ingen inbillning. Det var en hemsk verklighet.

Dorian kastade sig i en stol och började tänka efter. Plötsligt kom han ihåg sitt yttrande i Basil Hallwards ateljé den dag, då porträttet hade blivit fullbordat. Ja, nu erinrade han sig det tydligt. Han hade yttrat den vansinniga önskan att han själv måtte förbli ung och att porträttet måtte åldras, att hans egen skönhet inte skulle vissna och att bilden på duken skulle bära bördan av hans lidelser och synder, att den målade bilden skulle fåras av lidande och tankar under det att han själv behöll sin blommande ungdom vars underbara tjusning han just den gången hade blivit medveten om. Hade hans önskan uppfyllts? Det kunde inte vara möjligt. Redan tanken därpå var omöjlig. Och dock, där hängde nu porträttet framför honom med draget av grymhet kring munnen.

Grymhet! Hade han varit grym? Det var flickans fel, inte hans. Han hade drömt om henne som en stor konstnärinna och skänkt henne sin kärlek emedan han hade trott på hennes storhet. Hon hade varit tom och ovärdig. Och dock kände han sig ångerfull på något sätt när han tänkte på hur hon låg vid hans fötter och snyftade som ett litet barn. Han kom ihåg hur känslolöst han hade betraktat henne. Varför var han så skapad? Varför hade han fått en sådan själ? Men även han hade lidit. Under de tre hemska timmar föreställningen hade pågått, hade han genomlevat århundraden av kval och sorg. Hans tillvaro var väl lika värdefull som hennes. Hon hade förstört ett ögonblick för honom om han så hade sårat henne för livet. Och dessutom var kvinnorna mera lämpade för att bära sorger än män.