Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
131
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

har spelat sin sista roll. Men du skall tänka på hennes ensamma slut i det dystra påklädningsrummet som på ett mörknat, sällsynt fragment av ett sorgespel från Jakobs tid, som på en underbar scen av Webster, Ford eller Cyril Tourneur. Flickan levde i själva verket aldrig så hon har i själva verket aldrig dött. Åtminstone för dig var hon alltid en dröm, en fantasibild som svävade genom Shakespeares verk och med sin närvaro gjorde dem ännu mer ljuvliga — en herdeflöjt genom vilken Shakespeares musik brusade rikare och glädjefullare. I det ögonblick livet berörde henne skadade det henne och hon det, och hon gick bort. Sörj över Ofelia, om du vill. Strö aska på ditt huvud emedan Cordelia blev strypt. Förbanna himlen, emedan Brabantios dotter dog. Men slösa inte dina tårar på Sibyl Vane. Hon var overkligare än de andra.

Det blev tyst. Aftonen höljde rummet i mörker. Ljudlöst gled skuggorna på silverfötter in från trädgården. Föremålens färger bleknade.

Efter en stund såg Dorian Gray upp.

— Du har förklarat mitt inre för mig, Harry, mumlade han med en lättnadens suck, Jag kände allt vad du har sagt, men var på något sätt rädd för det och jag själv kunde inte finna uttryck för det. Vad du känner mig väl! Men vi skall inte tala mer om det som har hänt. Det var en underbar erfarenhet. Det är allt. Jag undar om livet skall bjuda mig flera sådana.

— Livet har allting på lager för dig, Dorian. Det finns ingenting som du med ditt ovanligt vackra utseende inte kan förverkliga.

— Men om jag nu blir gammal, tärd och rynkig, Harry? Vad blir det då?

— Å, då, sade lord Henry och reste sig för att gå, då min käre Dorian, måste du kämpa för att segra.