Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
160
OSCAR WILDE

kenhet rörande livet som lord Henry hade väckt till liv hos honom när de satt tillsammans i vännens trädgård, tycktes växa ju mer han tillfredsställde den. Ju mera han visste, dess mer önskade han veta. Han gnagdes av en vanvettig hunger, som blev glupskare i stället för att stillas av näringen.

Men han försummade egentligen ingenting och minst sina förbindelser med societeten. En eller två gånger i månaden under vintern och var onsdagsafton under säsongen öppnade han dörrarna till sitt vackra hem och bjöd sina gäster på underbar, bedårande konst av de berömdaste musiker för dagen. Hans små middagar som lord Henry alltid hjälpte honom att anordna var lika mycket berömda för valet och placeringen av gästerna som för bordets utsökt smakfulla dekorering med harmoniska arrangemang av exotiska blommor, broderade bonader och antika guld- och silverfat. Ja, många, isynnerhet de unga, såg eller tyckte sig i Dorian Gray se förverkligad den typ varom de ofta hade drömt i sina Eton- eller Oxforddagar, en typ, som förenade den lärdes höga kultur med världsmannens behag och fulländat distingerade sätt. De tyckte att han liknade dessa som Dante beskriver såsom de vilka har sökt att »fullkomna sig själva genom dyrkan av skönheten». Liksom Gautier var han en av dem för vilka »den synliga världen verkligen finns till».

Och säkert var livet den första, den största konsten för honom. All annan konst var endast en förberedelse för livet. Modet för dagen varigenom det rent fantastiska för ett ögonblick blir universellt, dandyismen som på sitt sätt är ett försök att befästa skönhetens absoluta modevälde hade naturligtvis sin lockelse för honom. Hans sätt att klä sig och de olika stilar han tid efter annan anlade, utövade ett avgjort inflytande