prydda köpmännen röker sina långa, tofssmyckade pipor under allvarliga samtal med varandra. Han läste om obelisken på Place de la Concorde som i sin sollösa, övergivna ensamhet gråter granittårar och längtar efter den varma, lotusblommande Nilen, där det finns sfinxer, rosenröda ibisar, vita gripar med gyllne klor och krokodiler med små guldglänsande ögon som ligger och vältrar sig i den gröna ångande gyttjan. Han började grubbla över de verser som lockar melodier ur kyssbestänkt marmor när de berättar om den konstnärliga staty som Gautier jämför med en altstämma, detta »monstre charmant» som vilar i Louvrens porfyrsal.
Men efter en stund föll boken ur hans hand. Han blev nervös och ängslig. Tänk om Alan Campbell inte var i England? Det kunde gå dagar innan han återvände. Kanske han nekade att komma. Vad skulle han då göra? Vart ögonblick var dyrbart.
De hade varit vänner för fem år sedan — nästan oskiljaktiga. Då upphörde plötsligt förtroligheten. När de nu möttes i societeten, log endast Dorian Gray men aldrig Alan Campbell.
Alan var en mycket begåvad ung man, om han också inte fullt förstod att uppskatta de bildande konsterna. Den lilla känsla han hade för poesi, var helt och hållet ett verk av Dorians inflytande. Hela hans intellektuella lidelse var ägnad vetenskapen. I Cambridge hade han tillbragt sin mesta tid med att arbeta på laboratoriet, och han hade avlagt en god examen i naturvetenskaperna. Han studerade fortfarande kemi och hade ett eget laboratorium. Där brukade han ofta stänga in sig hela dagen till stor ledsnad för hans mor som ingenting högre önskade än att han skulle bli parlamentsledamot, och som hade en svag föreställning
