och överlagt. I dem fasta, forskande blick han fäste på Dorian låg förakt. Han höll händerna i fickorna på sin astrakanrock och tycktes inte ha märkt den åtbörd varmed Dorian hade hälsat honom.
— Ja, Alan, det gäller liv och död, och det för mer än en människa. Sitt ned.
Campbell satte sig vid bordet, och Dorian tog plats mitt emot honom. Deras ögon möttes. I Dorians låg ett oändligt medlidande. Han visste hur fruktansvärt det var, som han stod i begrepp att göra.
Efter en stunds pinsam tystnad lutade han sig fram och sade mycket lugnt under det att han i Campbells ansikte noggrant iakttog den verkan hans ord gjorde.
— Alan, i ett stängt rum i detta hus, ett rum vartill ingen utom jag har nyckeln, sitter en död man vid ett bord. Han har nu varit död i tio timmar. Sitt stilla och stirra inte så där på mig. Vem det är, varför han dog, hur han dog angår dig inte. Vad du har att göra är…
— Stopp, Gray. Jag vill inte veta mer. Om det är sant eller inte, det du säger, rör mig inte. Jag undanber mig absolut att bli inblandad i ditt liv. Behåll för dig själv dina hemska hemligheter. De intresserar mig inte mer.
— Alan, de måste intressera dig. Det här skall säkert intressera dig. Det gör mig mycket ont om dig, Alan. Men jag kan inte hjälpa mig själv. Du är den ende som kan rädda mig. Jag är tvungen att dra dig in i denna sak. Jag har inget val. Alan, du är vetenskapsman. Du känner kemin och dylikt. Du har experimenterat. Vad du har att göra är att tillintetgöra liket däruppe, så att inte ett spår återstår av det. Ingen har sett denna mänska komma in. Alla tror att han är i Paris. På månader kommer man inte att sakna honom. Och när han
