— Låt nu se att ni inte blir sittande här nere för länge med ert skvaller och er politik, ropade lady Narborough från dörren. För då kommer vi i luven på varandra däruppe.
Herrarna skrattade, och mr Chapman steg högtidligt upp från nedre bordsändan och gick till den övre. Dorian Gray bytte plats och satte sig bredvid lord Henry. Mr Chapman började högröstat tala om situationen i underhuset. Han rasade mot sin motståndare. Ordet doktrinär — ett skräckinjagande ord för alla engelska sinnen — dök emellanåt upp mellan hans explosioner. Han hissade Union Jack på tankens tinnar. Han bevisade att rasens nedärvda dumhet — han kallade den godmodigt »sunt engelskt förnuft» — var det bästa bålverket för societeten.
Ett leende svävade kring lord Henrys läppar. Han vände sig om och såg på Dorian.
— Känner du dig bättre nu, min gosse? frågade han. Du såg ut att vara ur gängorna vid bordet.
— Jag mår utmärkt, Harry. Jag är trött. Ingenting annat.
— Du var kolossalt till din fördel i går afton. Den lilla hertiginnan är alldeles betagen i dig. Hon sade mig att hon skulle resa till Selby.
— Hon har lovat att komma den tjugonde.
— Kommer Monmouth också?
— Ja visst, Henry.
— Han tråkar ut mig fruktansvärt, nästan lika mycket som han tråkar ut henne. Hon är mycket klok, nästan för klok för att vara kvinna. Hon saknar svaghetens outsägliga behag. Det är lerfötterna, som gör bildstodens guld värdefullt. Hennes fötter är mycket vackra. Men de är inte lerfötter. Vita porslinsfötter, om
