Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
256
OSCAR WILDE

konstnärs mystiska försvinnande. Detektiva polisen påstår fortfarande att den man i grå ulster som den nionde november for med nattåget till Paris var den stackars Basil, och den franska polisen förklarar att Basil aldrig har kommit till Paris. Förmodligen får vi om fjorton dagar höra att han har blivit sedd i San Francisco. Det är märkvärdigt, men den som försvinner har alltid varit sedd i San Francisco. Det måste vara en underbar stad. Den måtte äga alla den tillkommande världens attraktioner.

— Vad tror du kan ha hänt Basil? frågade Dorian. Han höll sin burgunder mot ljuset och förvånade sig över att han kunde tala så lugnt om det ämnet.

— Jag har inte den ringaste aning om det. Om Basil vill gömma sig, vad angår det mig? Om han är död, bryr jag mig inte om att tänka på honom. Döden är det enda som skrämmer mig. Jag hatar den.

— Varför? frågade Dorian plågat.

— Emedan, sade lord Henry och förde en guldluktdosa till näsan, man numera kan överleva allt utom den. Döden och det vulgära är de enda fakta i det nittonde århundradet som inte kan resoneras bort. Låt oss dricka kaffe i musikrummet. Du skall spela Chopin för mig. Han, som min hustru rymde med, spelade Chopin storartat. Stackars Victoria! Jag tyckte mycket om henne. Huset är bra tomt utan henne. Naturligtvis är äktenskapet en vana — en dålig vana. Men man beklagar att man har mistat också sina sämsta vanor. Just dem saknar man kanske mest. De utgör en så väsentlig del av ens personlighet.

Dorian sade ingenting utan reste sig från bordet, gick in i det angränsande rummet, satte sig vid pianot och lät fingrarna glida över det vita och svarta elfenbenet.