Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
265
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

samt gick hemåt, mötte han två unga män i frack. Han hörde hur den ene viskade till den andre:

— Det är Dorian Gray.

Han kom ihåg så smickrad han förr hade känt sig när folk tittade på honom, pekade ut honom eller talade om honom. Nu kände han sig trött när han hörde sitt namn nämnas. Halva den lockelse som den lilla by han på sistone så ofta hade besökt hade utövat på honom, låg i att ingen visste vem han var. Han hade ofta sagt till den flicka vars kärlek han hade lockat till sig, att han var fattig, och hon hade trott honom. En gång hade han sagt henne att han var elak, och hon hade skrattande svarat honom att elaka mänskor alltid var gamla och fula. Så hon kunde skratta! Som en trast sjöng. Och så vacker hon hade varit i sina bomullsklänningar och sina stora hattar! Hon visste ingenting men hon hade allt vad han hade mistat.

När han kom hem fann han att hans betjänt ännu var uppe och väntade på honom. Han sade åt honom att gå och lägga sig. Sedan kastade han sig på soffan i biblioteket och började tänka över en del av vad lord Henry hade sagt.

Var det verkligen sant, att man inte kunde förändra sig? Han kände en vild längtan efter sina gossårs obefläckade renhet — sin rosenvita barndom, som lord Henry en gång hade kallat den. Han visste att han hade besudlat sig och fyllt sitt sinne med fördärv och sin fantasi med skändligheter, att han hade utövat ett dåligt inflytande på andra och känt en fasansfull glädje däröver och att han hade ödelagt de mest finkänsliga och lovande av alla dem som hade kommit i beröring med honom. Var allt detta ohjälpligt? Fanns det inte något hopp för honom?

Å, hur vanvettigt hade det inte varit då han i ett