Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
270
OSCAR WILDE

ångest så fruktansvärt, att tjänarna förfärade vaknade och smög ut ur sina rum.

Två herrar, som gick förbi nere på gatan, stannade och såg upp mot det stora huset. De fortsatte därpå sin väg tills de träffade på en poliskonstapel, och återvände sedan med honom. Mannen ringde flera gånger på portklockan men ingen öppnade. I ett av de översta fönstren brann ljus. För övrigt var hela huset mörkt. Efter en stund gick poliskonstapeln bort och ställde sig i en närbelägen portgång för att passa på.

— Vem rår om huset, konstapel? frågade den äldre av de två herrarna.

— Mr Dorian Gray, sir, svarade poliskonstapeln.

De tittade på varandra och skrattade hånfullt när de gick vidare. Den ene av dem var Henry Ashtons farbror.

Inne i tjänstefolkets avdelning av huset talade de halvklädda tjänarna viskande med varandra. Gamla mrs Leaf grät och vred sina händer. Francis var dödsblek.

Efter en kvarts timme förmådde han kusken och en lakej att gå med upp. De knackade men fick inget svar. De ropade men allt var stilla. Sedan de förgäves hade försökt att spränga dörren, steg de ut på taket och hoppade ned på balkongen. Glasdörrarna gav lätt efter. Hakarna var gamla.

När de kom in fann de på väggen ett praktfullt porträtt av sin herre, sådan de sist hade sett honom i all hans lysande ungdom och skönhet. På golvet låg en död man i frack och med en kniv i hjärtat. Hans ansikte var förtorkat, rynkigt och motbjudande. Först på ringarna kunde de se vem han var.