Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
39
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Ja, nu är jag glad. Jag undrar om jag alltid kommer att vara det?

— Alltid! Det är ett gräsligt ord. Jag ryser var gång jag hör det. Kvinnor älskar det ordet. De fördärvar varje romantisk liten historia genom att söka få den att vara i evighet. Det är också ett meningslöst ord. Skillnaden mellan en nyck och en passion är att den förra varar längre.

Då de kom in i ateljén, lade Dorian Gray sin hand på lord Henrys arm. — Låt då vår vänskap vara en nyck, sade han och rodnade över sin egen djärvhet. Han gick upp på ställningen och återtog sin plats. Lord Henry kastade sig i en stor korgstol och betraktade Dorian. Endast ljudet av penslarnas beröring med duken avbröt stillheten, och då och då trädde Hallward litet tillbaka för att se porträttet på avstånd. Dammet dansade guldskimrande i solstrålarna som strömmade in genom den öppna dörren. Och den tunga rosendoften tycktes svepa sig kring allting.

Efter en kvart upphörde Hallward att måla, såg länge på Dorian Gray, sedan på porträttet och rynkade pannan. — Det är färdigt! utropade han slutligen, böjde sig ned och skrev med långa röda bokstäver sitt namn i vänstra hörnet.

Lord Henry gick fram till honom och såg på tavlan. Den var i sanning, som konstverk betraktad, makalös och utmärkte sig dessutom för en slående porträttlikhet. — Käre Basil, jag gratulerar dig hjärtligt, sade han. Det är vår tids bästa porträtt. Mr Gray, kom och se er själv.

Den unge mannen for upp som vaknad ur en dröm. — Är det verkligen färdigt? mumlade han och steg ner från ställningen.