Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
44
OSCAR WILDE

här dåraktige pojken bryr sig verkligen inte om det. Men det gör jag.

— Basil, om du ger det åt någon annan än mig, förlåter jag dig aldrig! ropade Dorian Gray. Och för övrigt tillåter jag ingen att kalla mig en dåraktig pojke.

— Du vet, att tavlan är din, Dorian. Jag gav dig den, innan den existerade.

— Och ni bör också veta, att ni har varit litet dum, mr Gray, och ni kan i själva verket inte ha något emot att bli påmint om, att ni är utomordentligt ung.

— Jag kunde ha mycket emot denna förmiddag, lord Henry.

— Å, denna förmiddag! Ni har börjat livet med den.

Det knackade på dörren, och betjänten kom in med en fylld tebricka, som han satte på ett litet japanskt bord. En gosse kom in med två klotformiga kinesiska skålar. Dorian Gray gick fram och serverade teet. De båda herrarna kom långsamt fram till bordet och undersökte vad skålarna bjöd på.

— Låt oss gå på teatern i afton, sade lord Henry. Någonstans ger man säkert något bra. Jag har visserligen lovat äta middag hos White, men det är endast med en gammal vän. Jag kan gott sända honom ett telegram att jag är sjuk eller att en senare överenskommelse har hindrat mig. Jag tycker det sista vore en vacker ursäkt. Den har uppriktighetens hela behag.

— Det är så påfrestande att krypa i frack, sade Hallward. Och när man väl har den på ser man gräslig ut.

— Ja, svarade lord Henry tankfullt, det nittonde århundradets sällskapsdräkt är avskyvärd. Den är så dyster och tryckande. Synden är det enda färgrika i vårt moderna liv.

— Du skulle verkligen inte säga sådant i Dorians närvaro, Harry.