Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
60
OSCAR WILDE

han ville förhäxa och bedåra, skärpte hans kvickhet och gav färg åt hans fantasi. Han lockade åhörarna från sig själva och de följde leende hans panpipa. Dorian Grays blick lämnade honom inte. Han satt som förtrollad medan leendena jagade fram över hans läppar och ögonen mörknade av förundran.

Men slutligen inträdde verkligheten i skepnad av en betjänt, som anmälde för hertiginnan att vagnen väntade. Hon vred sina händer i löjlig förtvivlan. Så förargligt! utropade hon. Jag måste gå. Jag skall hämta min man på klubben och följa honom till ett idiotiskt sammanträde hos Willis, där han skall sitta ordförande. Om jag kommer för sent, blir han rasande, och jag tål inga scener i den här hatten. Den är så ömtålig. Ett hårt ord skulle fördärva den. Nej, kära Agatha, jag måste gå. Farväl, lord Henry. Ni är förtjusande och förfärligt omoralisk. Jag vet verkligen inte vad jag skall säga om era åsikter. Ni måste komma på middag till oss en afton. På tisdag? Är ni ledig på tisdag?

— För er skulle jag överge alla andra, hertiginna, sade lord Henry bugande.

— Det var mycket vackert och mycket orätt av er, sade hon. Ja, glöm inte att komma! På tisdag! Och hon svävade ut ur rummet, följd av lady Agatha och de andra damerna.

När lord Henry åter hade satt sig, kom mr Erskine runt bordet, intog den lediga platsen vid hans sida och lade handen på hans arm.

— Ni talar som en bok. Varför skriver ni inte en i stället? sade han.

— Jag älskar böcker för mycket för att skriva några, mr Erskine. Visserligen skulle jag vilja skriva en roman, en roman som skulle vara lika vacker som en