— Har aldrig hört talas om henne.
— Det har ingen. Men en dag skall mänskorna tala om henne. Hon är ett geni.
— Käre Dorian, ingen kvinna är ett geni. Kvinnorna är ett dekorativt kön. De har aldrig något att säga men de säger det så förtjusande. Kvinnorna är materiens triumf över hjärnan, alldeles som männen representerar hjärnans triumf över moralen.
— Harry, hur kan du?
— Käre Dorian, det är sant. Jag analyserar för närvarande kvinnan. Så jag borde veta det. Saken är inte alls så invecklad som jag trodde. Jag kom till det resultatet att det endast existerar två slags kvinnor: alldagliga och påmålade. Alldagliga kvinnor är mycket nyttiga. Vill du ha ord om dig att vara respektabel behöver du endast föra en av dem till bords. De andra är mer förtjusande. Men de har ett fel. De sminkar sig för att se unga ut. Våra mormödrar sminkade sig för att kunna konversera glänsande. »Rouge» och »esprit» hörde tillsammans. Det är förbi. Så länge en kvinna kan se tio år yngre ut än sin dotter är hon tillfredsställd. Vad konversationen beträffar så finns det endast fem kvinnor i hela London som det lönar sig att tala med, och två av dem kan man inte släppa in i anständigt sällskap. Men berätta nu om ditt geni. Hur länge har du känt henne?
— Ack, Harry, dina åsikter gör mig rädd.
— Bry dig inte om det. Hur länge har du känt henne?
— Omkring tre veckor.
— Och var har du träffat henne?
— Jag skall berätta det för dig, Harry, men du får inte tycka illa om det. För när allt kommer omkring hade det aldrig hänt om jag inte lärt känna dig. Du
