Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
92
OSCAR WILDE

Jag skulle göra det om mina saker inte redan hade blivit polletterade.

— Å, var inte så allvarlig, Jim. Du liknar en av hjältarna i de där fåniga dramerna som mamma är så förtjust att spela i. Jag vill inte gräla med dig. Jag har sett honom, och bara det att se honom är lycka. Vi skall inte gräla. Jag vet att du inte skulle göra någon som jag älskar, något ont, inte sant?

— Inte så länge du älskar honom, antar jag, ljöd det buttra svaret.

— Jag kommer att älska honom evigt! utropade hon.

— Och han?

— Också evigt.

— Det gör han bäst i!

Sibyl ryggade tillbaka. Därpå skrattade hon och lade sin arm i hans. Han var ju bara barnet.

Vid Marble Arch tog de bussen som förde dem direkt till det torftiga hemmet vid Euston Road. Klockan var över fem, och Sibyl skulle vila ett par timmar före uppträdandet. Jim ville det. Han sade att han helst ville säga adjö till henne i moderns frånvaro. Hon skulle ställa till en scen, och han avskydde alla slags scener.

I Sibyls rum tog de avsked. Det rådde avund i ynglingens hjärta och ett starkt, fruktansvärt hat mot denne främling som han tyckte hade ställt sig mellan dem. Men när systern slingrade sina armar om hans hals och hennes fingrar smekte hans hår, blev han vek och kysste henne verkligt hängivet. Han hade tårar i ögonen då han gick utför trappan.

Modern väntade på honom därnere. Hon grälade över hans brist på punktlighet. Han svarade inte utan satte sig ned till sin enkla måltid. Flugorna surrade omkring bordet och kröp över den fläckiga bordduken.