— 102 —
hade helst velat sätta sig ned och storgråta. Ack, om bara den där nedrige Frank Bell inte kysst henne! Då kunde hon ha trotsat Davy och med det bästa samvete i världen vandrat åstad till sin älskade söndagsskola.
Det fiskande sällskapet vågade förstås inte ge sig ut på den lilla insjön, ty där skulle de ha observerats av folk, som gick till kyrkan. De måste hålla sig till bäcken, som rann fram i skogen bakom familjen Cottons gård. Men den var full av foreller, och dagen blev glad — åtminstone för pojkarna Cotton. Och även Davy såg ut att ha mycket roligt. Med en för honom ovanlig förtänksamhet hade han dragit av sig sina egna skor och strumpor samt uppträdde barbent och iförd en äldre syster Cottons ärmförkläde. Sålunda skrudad var han redo att trotsa alla mossens, kärrets och bäckens vidunder. Dora tjurade och avvisade alla försök till närmande från värdfolkets sida. Hon följde tigande efter de andra under deras irrfärder från göl till göl, kramade hårt om sin bibel och sin läsebok och tänkte med bitterhet i själen på sin älskade klass, där hon i denna stund borde sitta såsom en veritabel prydnad inför en lärare, som hon avgudade. I stället rände hon härs och tvärs bland snärjande och stickande buskar i sällskap med dessa ohyfsade pojkar och hade all möda att skydda sin fina vita klänning för revor och smutsstänk och sina skor för att sjunka ned i gyttjan. Mirabel hade erbjudit ett syltfläckat förkläde som skydd, men Dora hade kraftigt erinrats om ordspråket, som talar om förflyttning »ur askan i elden», och avböjt anbudet.
Forellen nappade underbart, som den ju alltid gör om söndagar. Efter en timme hade de sportande ungherrarna så mycket fisk de ville ha, så att de till Doras stora lättnad åter gingo hem. Hon satte sig i förnäm avskildhet och med väl neddragna kjolar på en hönsbur på gården, medan de andra började en springlek, som kom marken att bäva. Därefter klättrade hela sällskapet upp på svinstians tak och skar in sina namn på en nätt och jämnt tillgänglig bjälke. Hönshusets platta tak jämte en liten höskulle där bredvid skänkte Davy en genialisk ingivelse. En härlig halvtimme tillbragtes med att
