Hoppa till innehållet

Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 123 —

författareexemplar, som av Anne ofördröjligen vräktes in i spiseln.

Emellertid stod hon fullkomligt ensam om sin förödmjukande uppfattning av saken, ty alla människor i Avonlea tyckte, att hon borde vara både stolt och glad, som vunnit ett sådant pris och i en hast blivit ryktbar. Hennes många vänner betraktade henne med ohöljd beundran, de få fienderna med spefull avundsjuka. Josie Pye sade, att det där hade inte Anne tagit ur egen fatabur, hon mindes alldeles säkert, att hon läst samma historia i en tidning för över ett år sedan. Familjen Sloane, som kommit underfund med eller anade, att deras Charlie ej tillbörligen uppskattats av Anne, uttalade som sin mening, att den litterära bedriften inte var så värst storslagen; bara man försöker, så kan sånt där lyckas för lite var… Och somliga ä’ nu begåvade med bondtur. Tant Atossa sade Anne, att det smärtade hennes gamla hjärta att höra, att Anne börjat skriva för pengar, så djupt hade ännu ingen sjunkit, som var född och uppfostrad i Avonlea. Men så går det, när man tar upp främmande barnungar, som brås på Gud vet vad… Även fru Rachel Lynde hade sina tvivel om lämpligheten för ett bättre fruntimmer av att dikta ihop en massa osant strunt, men tanken på tjugofemdollarschecken kom henne dock att betrakta det hela i en mera förmånlig dager.

— Man blir sannerligen förbluffad, när man hör, vad de anse sig ha råd att betala för sådan smörja, sade hon, halvt stolt, halvt förebrående.

På det hela taget kändes det alltså ganska skönt, när tiden för avresan kom. Och det var fasligt roligt att återvända till högskolan, där man nu var en klok och erfaren junior med massor av goda vänner att hälsa på den glada dag, då uppropet var. Där funnos Priss och Stella och Gilbert, Charlie Sloane, viktig och myndig som vore han redan färdig med sin examen, Phil, som ännu befann sig i valet och kvalet mellan Alec och Alonzo, och Moody Spurgeon Mac Pherson. Den senare hade varit lärare i en skola, alltsedan han lämnade seminariet, men hans mamma tyckte nu, att det var hög tid att Moody lämnade