— 139 —
räkning, och på lediga stunder fördjupade han sig i en utomordentligt underhållande bok, som han lånat i skolans bibliotek. I den följde han en underbar hjälte, som tycktes utrustad med en säregen begåvning för att råka i knipa, men han klarade sig regelbundet ur alla svårigheter, tack vare någon jordbävning eller vulkaniskt utbrott, som slungade honom välbehållen upp på det torra och slutligen inom räckhåll för en tjusande arvtagerska med en kolossal förmögenhet.
— Jag ska säga dig, att det är en urstyv historia, Anne, sade han med stor hänförelse. — Det är bra mycket roligare att läsa den än att läsa bibeln.
— Tycker du det? sade Anne och drog på munnen.
Davy sneglade nyfiket på henne.
— Kors, jag trodde du skulle ta illa vid dig, Anne. Tant Lynde, hon beskärmade sig så, när jag sa det till henne.
— Ånej, kära du, inte blir jag så upprörd över det. Jag tycker det är helt mänskligt och naturligt, att en nio års pojke hellre läser en äventyrsbok än bibeln. Men när du blir äldre, hoppas och tror jag, att du ska komma underfund med vilken underbar bok bibeln är.
— Ja bevars, här och där ä’ den rätt rolig… Till exempel om Josef och hans elaka bröder. Men om jag varit Josef, hade jag minsann inte förlåtit dem. Jag skulle ha huggit av huvudena på dem allihop — kanske inte jag själv, men jag hade åtminstone låtit min hovbödel göra det. Tant Lynde blev så arg, när jag sa’ det, och slog ihop bibeln och sa’, att aldrig skulle hon läsa någe mer för mig ur den, om jag hade ett så ogudaktigt sinnelag. Så nu säger jag ingenting högt, när hon läser för mig om söndagseftermiddagarna, utan vad jag tycker, det säger jag dagen därpå till Milty Boulter i skolan. Jag berättade för Milty om profeten Elisa, som mana fram björnarna, som åt opp pojkarna, och han blev så rädd, så se’n dess har han aldrig gjort narr av farbror Harrison, därför att han är skallig. Finns det några björnar på Prins Edvards ö, Anne, det har jag ofta undrat?
— Inte nu för tiden, sade Anne förströdd. Vinden drev
