— 148 —
samt mena det djupaste allvar. Min roll i livet är att söka få folk att släppa efter en smula på det där värdiga allvaret. Och ni får väl ändå medge, att livet här i Carolinas tjäll varit mycket gladare och muntrare därför att jag varit med och piggat upp er alla.
— Ja, det är fullkomligt sant, medgav Anne.
— Och alla tycker ni om mig — till och med tant Jamesina, som tror jag är spritt galen. Så varför skulle jag försöka ställa mig annorlunda? Nej, här sitter jag och blir riktigt sömnig. I natt låg jag vaken ända till ett och läste en gränslöst spännande spökhistoria. Jag läste den i sängen, och se’n jag hade slutat den — tror ni, att jag kunde förmå mig att gå upp och släcka ljuset? Neej! Och om inte till all lycka den stadiga Stella kommit sent hem från något nattsudd, skulle det ljuset ha spritt sitt klara sken ända tills morgonen grytt. När jag hörde Stella, ropade jag in henne, förklarade min fatala belägenhet och hade henne att släcka ljuset. Om jag själv stigit upp ur sängen, ger jag mig katten på, att någonting skulle ha nappat tag i mina fötter, när jag skulle kliva upp igen. Nå, Anne, har tant Jamesina kommit på det klara med, vad hon ska göra nu i sommar?
— Jo, hon ämnar stanna kvar här. Jag vet, att hon gör det för de älskade kattornas skull, fastän hon säger, att det blir för mycket besvär för henne att öppna och vädra och ställa i ordning hemma hos henne själv, och hon är inte road av att fara på besök hos andra människor.
— Vad är det du läser?
— Dickens Pickwick-Klubb.
— Det är en bok, som alltid gör mig hungrig, sade Phil. — Människorna i den äter ständigt så goda saker — fråssa på saftiga biffstekar med senap och bräckt skinka med förlorade ägg. Jag måste alltid gå på upptäcktsfärd i skafferiet, när jag har läst Pickwick-Klubben. Och bara för att vi nu talte om’et, känner jag, att jag är alldeles utsvulten. Kära söta, finns det någonting gott ute i matskåpet.
— Jag gjorde en mjuk pepparkaka i morse. Ta dig en bit av den.
