— 174 —
sagt honom, att hon aldrig kunde hålla av honom på det sätt han önskade.
Aspiranter till den efter Gilbert lediga platsen som Annes uppvaktande kavaljer fattades ingalunda. Men Anne höll dem på avstånd och uppmuntrade ingen. Om »den rätte» någonsin skulle infinna sig, så kunde hon vänta, och något behov av en tillfällig ställföreträdare hade hon ej. Så varnade och förmanade Anne sitt eget jag under promenaden den blåsiga dagen ute i parken.
Det av tant Jamesina förutspådda regnet bröt löst med rassel och sus i trädkronorna. Anne spände upp sitt paraply och skyndade utför backen. Just som hon kom ut på stora landsvägen, svepte en häftig väderil fram och vände ut och in på hennes paraply. Anne grep förtvivlad om skaftet och försökte förgäves få bukt med den motspänstiga tingesten. Då ljöd plötsligt tätt invid henne en röst:
— Förlåt — törs jag erbjuda mitt paraply?
Anne såg upp. Där, lång och ståtlig och distingerad — med mörka, melankoliska, outgrundliga ögon och vek, melodisk och sympatisk röst — stod han ju livslevande framför henne, hennes drömmars hjälte. Han kunde inte ha mera liknat hennes ideal, om han varit gjord på beställning.
— Jag får tacka så mycket, sade hon helt förvirrad.
— Kanske vi skulle försöka uppnå den lilla paviljongen på udden, föreslog den okände. — Där kan vi vänta, tills skuren dragit förbi. Regnet kommer nog inte att fortfara så länge.
Orden voro vardagliga, men ack, tonfallet!… Och leendet, som ledsagade dem. Anne kände sitt hjärta klappa hastigare.
De skyndade till paviljongen och slogo sig andlösa ned under dess skyddande tak. Anne höll skrattande upp sitt trolösa paraply.
— När en sådan här gammal beprövad vän sätter sig på tvären, då blir man både häpen och ledsen, sade hon muntert.
Regndropparna glittrade på hennes glänsande hår, vars ostyriga lockar krusade sig kring hennes panna och tinningar. Kinderna hade täckts av en klar rodnad, de stora ögonen liknade
