— 9 —
dig åt? Det vill jag gärna veta, återtog Davy, som tycktes ha fattat ett starkt intresse för ämnet.
— Det är nog bäst du frågar fru Boulter, sade Anne utan att tänka sig för. — Hon vet visst bättre, hur sådant går till, än vad jag gör.
— Jaha, det ska jag göra nästa gång hon kommer hit, svarade Davy allvarligt.
— Understå dig bara, din odygdspåse, ropade Anne, som nu insåg sitt misstag.
— Men du sa ju själv, att jag skulle göra det, invände den förolämpade oskulden.
— Nu är det hög tid på, att du går och lägger dig, avgjorde Anne för att få ett slut på samtalet.
Sedan Davy gått och lagt sig, begav sig Anne bort till Viktoria-ön och satte sig där ensam, omsvävad av skymningens lätta dis, och lyssnade till rännilarnas porlande och vindens sus. Den bäcken hade hon alltid älskat. Ofta hade hon förr i tiden drömt vaken med blicken fäst på det blänkande strömdraget. Nu glömde hon suckande ynglingar och stygga grannfruars spetsigheter och alla de små problem, som kunna dyka upp i en ung flickas liv. Nu lät hon sin fantasi hissa segel med aftonstjärnan som ledfyr och styrde ut över de sagoomspunna hav, som skölja de avlägset hägrande kusterna av paradisiska nejder. Och dessa drömmar gjorde henne rikare än livets verkligheter, ty det synliga försvinner, men det icke sedda varar evigt.
II.
Höstens blomster.
Den följande veckan förflöt mycket fort, men så omfattade den ju också vad Anne kallade sina »yttersta dagar». Avskedsbesök skulle avläggas och mottagas, och de voro både roliga och tvärtom, detta beroende på, huruvida de kära vännerna delade Annes glädje och förhoppningar eller ansågo, att hon var
