— 11
fader ej ville tillåta några påhälsningar av Oliver Kimball; Moody Spurgeon MacPehrson, vars trinda klot till huvud och utstående öron voro lika trinda och utstående som någonsin, och slutligen Billy Andrews, som satt i en vrå hela kvällen, flinande, när någon talade till honom, och stirrande på Anne med ett förnöjt grin på sitt breda, fräkniga ansikte.
Anne hade förut vetat av bjudningen, men hon hade ej haft en aning om, att hon och Gilbert i sin egenskap av föreningens stiftare skulle hyllas med hedersgåvor — en »gärd av aktning» för visade förtjänster. Hon erhöll i present en upplaga av Shakespeares skådespel, och Gilbert fick en präktig reservoarpenna. Hon blev så överraskad och rörd av de vackra ord, som sades i den hedersgåvorna åtföljande »adressen», föreläst med Moody Spurgeons mest prästerliga tonfall, att de frambrytande tårarna gåvo hennes stora grå ögon en fuktig glans. Hon hade nitiskt arbetat i A. U. S.:s tjänst, och det gladde henne ända in i själen, att de övriga föreningsmedlemmarna så livligt uppskattat hennes strävanden. Och alla voro då så innerligen rara och vänliga, till och med flickorna Pye vände i denna stund sina bästa sidor utåt … Anne höll av hela världen.
Hon njöt obeskrivligt av sin afton — men så kom slutet och förstörde allt. Gilbert begick åter det lilla misstaget att säga någon känslosamhet åt henne, medan de åto sin kvällsvard på den av månskenet belysta verandan. Och för att straffa honom visade sig Anne mycket nådig mot Charlie Sloane och lät det annars föraktade »slånbäret» följa sig hem. Men hon kom snart underfund med, att en elakhet gör ingen så stor skada som just den, som försöker visa den. Gilbert travade helt muntert i väg med Ruby Gillis, och Anne kunde höra dem prata och skratta av alla krafter i den stilla höstluften, som förde alla ljud så långt. De hade både syn- och hörbarligen mycket roligt i varandras sällskap, medan hon själv blev ohyggligt uttråkad av Charlie Sloane, som gafflade hela tiden, men aldrig, inte ens av en ren slump, sade någonting, som var värt att höra på. Anne bidrog någon gång med ett förstrött »ja» eller »nej», och tänkte på, hur förtjusande bra Ruby sett ut den kvällen, hur
