— 206 —
— Nej, visst inte. Den saken berörde han inte med ett ord, svarade Janet i trött ton.
XXXIII.
John Douglas får mål i mun.
Anne närde emellertid en svag förhoppning, att deras förtvivlade försök att driva saken till sin spets dock snart skulle medföra ett resultat. Men ingenting hände. John Douglas följde Janet hem från kyrkan och hämtade stundom ut henne på åkturer efter gårdens häst; så hade han nu gjort i tjugo år, och så tycktes det skola fortsätta i tjugo år till. Sommaren led emot sitt slut. Anne skötte sin undervisning i skolan, skrev brev och idkade litet egna studier. Hennes promenader till och från skolan voro trevliga. Hon tog alltid vägen över mossen, som hon älskade — en sakta gungande mark, vågig av saftigt gröna, mossiga tuvor. En silverklar bäck porlade sakta genom den, och här och där vajade stora snår av yviga ormbunkar, kring vilkas rotfästen en färgrik matta av blyga skogsblomster bredde ut sig.
Anne kunde dock ej undgå att finna livet i Valley Road något enformigt. Det inträffade emellertid en händelse, som verkade ganska överraskande.
Den långe och knotige Samuel med pepparmyntkaramellerna hade hon ej råkat sedan den eftermiddag han satt och hängde på staketet, om man undantar, att de då och då möttes på landsvägen. Men en varm augustikväll uppenbarade han sig och tog med en viss högtidlighet plats på gungbrädet utanför förstukvisten. Han var skrudad i sina vanliga arbetskläder, ett par mycket lappade byxor, blå skjorta av kyprat bomullstyg, med hål för armbågarna, och en trasig halmhatt. Han tuggade på ett grässtrå, och han fortfor att tugga, medan han lät sin bruna hundblick allvarligt vila på Anne. Anne lade med en suck bort sin bok och tog till den lilla serviett hon höll på att brodera. Men
