— 226 —
— Har ni lärt er ett skapat grand på högskolan utom döda språk och geometri och sådan goja? sporde tant Jamesina.
— Ja ja men. Det har vi visst, det, tant lilla, försäkrade Anne å samtligas vägnar.
— Vi ha lärt oss att uppskatta sanningen av vad professor Woodleigh lärde oss under sin sista lektion, då ämnet hette levnadskonst, sade Phil. — Han sade: humorn är den sundaste kryddan i de rätter, som dukas upp på livets bord. Skratta åt era missgrepp, men drag lärdom av dem, skämta över era bekymmer, men hämta styrka ur dem, gyckla med era svårigheter, men övervinn dem. Är inte sådant värt att lära, tant Jimsie?
— Jo, min söta vän, det är det visst. När ni ha lärt er att skratta åt sådant, som bör skrattas åt, och inte skratta åt sån’t, man inte ska skratta åt — då ha ni hunnit ganska långt i visdom och kunskap.
— Vad har du fått ur din högskolevistelse, Anne? frågade Priscilla med låg röst.
— Jag tror, sade Anne långsamt, att jag verkligen lärt mig betrakta varje liten motighet som ett skämt och varje större svårighet som en befruktande dagg för förmågan och verksamhetsbegäret. Det tror jag är huvudsumman av vad Redmond skänkt mig.
— Jag får visst lov att citera professor Woodleigh ännu en gång för att klargöra min vinst av skolan, sade Priscilla. — Minns du vad han sade i sitt hälsningstal? Det finns så mycket i världen för oss alla, om vi bara ha ögon att se det med, hjärtan att älska med och händer att själva plocka med — så mycket hos de människor, som omge oss, så mycket i konsten och litteraturen, så mycket överallt, varåt vi kunna fägna oss, och varför vi böra vara tacksamma. En liten smula av allt detta har ändå Redmond lärt mig, Anne.
— Får man dra någon slutsats av detta, inföll tant Jamesina, så är summan av kardemumman att ni nog kan lära — om ni har den naturliga klyftigheten, nämligen — på fyra år vid högskolan vad det skulle behövas tjugo års levnad för att lära er.
