— 250 —
— Jo, det tror jag visst.
— I så fall ska jag knalla mig hem genast för att göra någonting, som jag annars skulle ha uppskjutit till morgondagen. Jaså, Alice Penhallow firar bröllop i afton. Nu har du varit med om tre bröllop på en och samma sommar, Anne — Phils, Alices och Janes. Jag förlåter aldrig Jane för att inte hon bjöd mig på sitt.
— Det får du inte klandra henne för, om du betänker, vilket hiskligt notvarp hela den Andrewska släkten bildar. De måste ju alla bjudas. Det var med knapp nöd huset rymde dem mellan sina fyra väggar. Jag bjöds av gunst och nåd — därför att jag varit Janes goda vän sedan skoltiden, åtminstone tror jag det var Janes motiv. Men varför fru Andrews bjöd mig — det var allt för att jag skulle få se Janes fullkomligt överväldigande elegans.
— Är det sant, att hon bar så många diamanter, att man inte kunde se, var diamanterna slutade och var Jane tog vid?
Anne skrattade.
— Ja, det är visst och sant, att hon bar en hel mängd. Det var så mycket diamanter och vitt siden och tyll och spetsar och orangeblommor och rosor, att vår vanligen så räta och släta lilla Jane alldeles försvann i dem. Men hon var mycket lycklig, och detsamma var brudgummen, men den mest strålande av alla var ändå svärmodern.
— Är det den här klänningen du ska ha på dig i kväll? frågade Gilbert och kastade en blick på ryschen och volangerna.
— Jaha, du. Är den inte söt? Och jag ska bära stjärnblommor i håret. Hela Spökskogen står full av sådana i sommar.
Gilbert såg plötsligt framför sig en syn — Anne, höljd av en lätt och luftigt svallande blekgrön klänning, öppen kring den runda vita halsen och lämnande de flicklikt spensliga armarna bara från axeln. Vita stjärnor lyste mot det vågiga hårets kopparglans. Det var en uppenbarelse, som kom blodet att flyta snabbare i hans ådror. Han vände sig hastigt bort och yttrade i lätt ton:
