— 18 —
hälgerna och sommarlovet skulle inte vara detsamma som att bo där. Och ack — hur kärt hon höll allting, den lilla vitrappade vindskammaren, hälgad åt hennes flickdrömmar, den gamla Snödrottningen, som sakta knackade med sina grenar mot fönstret, bäcken nere i dalsänkan, Skogsnymfens källa, Spökskogen och De älskandes stråt, alla de tusen och ett kära ställen, där minnen från gamla tider lågo fördolda. Kunde hon verkligen bli riktigt lycklig någon annan stans?
Frukosten på Grönkulla intogs i dag under en högst bedrövlig stämning. Davy var — antagligen för första gången i sitt liv — totalt oförmögen att äta och fällde strida tårar ned på sin gröt. Ingen annan tycktes ha någon vidare matlust utom Dora, som stoppade i sig sina portioner med god smak. Dora var en av dessa lyckliga varelser, som sällan låta någonting gå sig till hjärtat. Även sedan hon fyllt åtta år och förståndet börjat komma, behövdes det mycket för att rubba hennes själs jämnvikt. Hon var naturligtvis ledsen för att Anne skulle resa bort, men det var väl inget skäl varför hon inte med största välbehag skulle mumsa i sig sitt förlorade ägg på en skiva rostat bröd?… Och när hon såg, att Davy omöjligen förmådde få ned sitt, åt hon upp också hans av ren godhet.
På utsatt klockslag uppenbarade sig Diana med häst och trilla, och hennes ansikte tittade friskt och rosigt fram under regnkappans kapuschong. Och så var stunden inne att säga farväl. Fru Lynde kom ut från sitt håll för att ge Anne en hjärtlig omfamning och uppmana henne att för allt i världen vara rädd om sin hälsa. Marilla stökade med nedböjt ansikte bland resgodset, fällde inte en tår, snuddade med läpparna hastigt mot Annes kind och muttrade något om, att de finge väl höra från henne, när hon kommit sig något så när i ordning. En flyktig iakttagare skulle ha kommit till den uppfattningen, att Annes avresa föga betydde för henne — såvida ej denna iakttagare blickat något djupare in i hennes ögon. Dora pussade Anne med fullt bibehållen värdighet och klämde fram utan alla gråtgrimaser två små tårar, men Davy, som suttit
