Hoppa till innehållet

Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 20 —

fädernekust, och därför blir den gamla rara Prins Edwards ö det i alla fall för mig. Jag har så svårt att tänka mig, att jag inte alltid bott där. De elva åren innan jag kom dit tyckas mig som en plågsam dröm. Det är sju år sedan jag kom över med just den här båten — den kvällen fru Spencer hade hämtat mig i Hopetown. Jag ser mig själv, iklädd den gamla rysliga hemvävda klänningen och urblekta sjömanshatten, springande kring och förtjust snokande överallt på däck och i hytter. Det var en vacker kväll, och tänk så de röda strandklipporna glödde i solskenet! Nu far jag samma väg igen, fast i motsatt riktning. O, Gilbert, jag skulle så gränslöst gärna vilja, att jag komme att trivas i Kingsport och vid högskolan, men jag är säker på, att jag inte blir i stånd att göra det.

— Men Anne, vart har din filosofi tagit vägen?

— Den har dränkts under en förfärlig, allting begravande störtvåg av ensamhet och hemlängtan. I tre års tid har jag längtat efter att få komma till högskolan — nu är jag på vägen dit, och jag önskar , att jag sutte hemma på min lilla kammare. Men det gör detsamma! Jag skall nog få min munterhet och min filosofi tillbaka, bara jag fått gråta ut en enda gång ordentligt… Det är jag tvungen att göra, men jag får vänta med det, tills jag kommer i min inackorderingssäng i kväll, var den nu kan stå. Se’n ska Anne bli lik sig igen. Jag undrar, om Davy har krupit fram ur klädskåpet ännu.

Klockan hade blivit nio på kvällen, när tåget ångade in på Kingsports station. De stodo snart under de elektriska globernas blåvita sken inne på den folkfyllda perrongen. Anne kände sig helt förvirrad och bortkommen, men plötsligt blev hon hjärtligt omfamnad av Priscilla Grant, som kommit till Kingsport redan på lördagen.

— Välkommen, sötaste du! Du är väl lika trött, kan jag tro, som jag själv, när jag kom hit i lördags kväll.

Om jag är trött! Tala inte om’et, Priscilla! Jag är dödstrött och en lolla från landet och bara tio år gammal. För din stackars utmattade och sönderbråkade väninna till något ställe, där hon kan hitta rätt på sig själv igen.