Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 22 —

— Tvillingar förfölja mig, tycks det, sade Anne. — Varhelst jag drar fram uppenbara de sig.

— Kära du, de äro inte tvillingar numera. Det upphörde de med så där i trettioårsäldern. Fröken Hannah har åldrats, inte med så värst stort behag, och fröken Ada har förblivit trettio — med föga större behag. Jag vet inte, om fröken Hannah kan småle eller ej, jag har aldrig kommit på henne därmed, men fröken Ada småler jämt och samt, och det är bra mycket värre. Men de äro mycket snälla och hyggliga, och för vart år ta de två inackorderingar, därför att fröken Hannahs ekonomiska sinnelag inte kan fördraga tanken på, att så mycket utrymme »ska stå till ingen nytta»… För inte behövde de hyra ut åt främmande människor — det har som sagt fröken Ada talat om för mig sju gånger se'n i lördags. Vad våra rum beträffar, så äro de små kammare avsedda att sova uti, men knappt något mera, och min vetter inåt gården. Ditt rum ligger i främre delen av huset och vetter mot den gamla kyrkogården, som ligger omedelbart på andra sidan gatan.

— Det var kusligt, tycker jag, sade Anne med en rysning. — Då tror jag hellre jag sitter och tittar ut på gården.

— Säg inte det, du. Vänta, får du väl se. Den gamla kyrkogården är ett förtjusande ställe. Den har varit kyrkogård så länge, att den nu inte längre är det, utan bara är en av samhällets sevärdheter. Jag strövade länge omkring där i går för mitt nöjes skull. Runt omkring den löper en stenmur och en rad uråldriga jätteträd, och alléer gå härs och tvärs över den, och där finns de lustigaste gamla gravvårdar med de underligaste inskrifter. Du kommer att gå dit ofta för att studera dem, Anne, sanna mina ord! Nu tas förstås aldrig några gravar upp där. Men för några år sedan restes ett vackert minnesmärke över de soldater frän Nova Scotia, som föllo i Krimkriget. Det står mitt framför de stora gallergrindarna, och i samband med det kan du lämna din fantasi »fritt spelrum», som du brukade säga. Här ha vi äntligen din koffert — och gossarna komma för att ta avsked. Behöver jag verkligen ta Charlie Sloane i hand, Anne? Hans händer ha alltid någonting