Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 75 —

men fröken Carolina återvände beslutsamt från känslans högre regioner till affärsintressenas.

— Hundarna få alltså stå kvar, om ni lovar att vara mycket aktsam om dem, sade hon. — De heta Gog och Magog. Gog tittar åt höger och Magog åt vänster. Och så var det ännu en sak. Jag kan aldrig tro, att ni har något emot, att stället får behålla sitt gamla namn, Carolinas tjäll.

— O, hur kan ni tänka något sådant! Just det tyckte vi ända från första da’n var så särskilt trevligt.

— Jag ser, att ni äro förståndiga flickor, sade fröken Carolina i gillande ton. — Men har ni hört så galet? Varenda en, som förut kom och spekulerade på huset, ville veta, om det gick an att få bort namnskylten, så länge de bodde där. Jag sade dem rent ut, att namnet hörde till stället. Detta har varit Carolinas tjäll, ända se’n min broder Aaron lämnade det åt mig i sitt testamente, och Carolinas tjäll ska det förbli, tills jag dör och Maria dör. När vi kommit så långt, må den nye ägaren ge stugan vad vräkigt namn han önskar. Det angår oss inte. Men nu kanske det skulle roa er att gå igenom huset och titta på allting, innan vi anse saken avgjord.

Denna upptäcktsfärd väckte flickornas stora förtjusning. Utom det stora vardagsrummet eller förmaket fanns det på nedra botten ett kök och ett litet sovrum. En trappa upp funnos tre rum, ett stort och två små. Anne förälskade sig genast i ett av de små rummen, som vette utåt furudungen, och hoppades, att det skulle bli hennes. Det var tapetserat i blått och hade ett litet gammaldags toalettbord med blankpolerade ljushållare på ömse sidor. Det smårutade fönstret omgavs av vita musslinsgardiner med rynkade remsor, och därunder stod en liten bänk, som helt frestande inbjöd rummets innehavarinna att slå sig ned för att läsa eller drömma.

— Det är så bedårande alltihop, att jag vet vi skola vakna och finna, att det varit en ljuvlig dröm, som försvinner vid hanegället, sade Priscilla, när de gingo sin väg.

— Fröken Carolina och hennes brorsdotter se mig litet väl bastanta ut för att lösas upp som en flyktig dimma, skrattade