Hoppa till innehållet

Sida:Drömslottet 1920.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Tant Cornelia inleder underhandlingar.

låta ett sådant tillfälle gå ifrån sig. Hon behöver förtjäna lite pengar, för hon ämnar lägga om taktäckningen till hösten, och hon visste inte, hur hon skulle bära sig åt med det. Jag skulle tro, att kapten Jim blir mäkta intresserad, när han får höra, att en dotterson till Selwyn kommer hit. Leslie sa’, att hon längtade så hon kunde förgås efter körsbärspaj, men hon kunde inte komma och dricka te, för hon måste gå och leta rätt på sina gäss, som gett sig av på egen hand, tycks det. Men hon sa’, att om det bleve någon bit över, så kunde du just ta och sätta in den i skafferiet, så skulle hon kila över i skymningen, när alla andra rovdjur gå ut för att se, vad de uppsluka månde, och hämta den. Du kan inte tänka dig, Anne, vad det gjorde mitt gamla hjärta gott att höra henne skicka dig en sådan skämtsam hälsning och samtidigt skratta alldeles som förr. Det har på sista tiden kommit över henne en stor förändring. Hon skrattar och skämtar som en ung flicka, och jag har förstått på henne, att hon är här riktigt ofta.

— Varenda dag — annars springer jag över till henne, sade Anne. — Jag vet inte, vad jag skulle ta mig till, om jag inte hade Leslie, i synnerhet nu, när Gilbert är så förskräckligt upptagen. Han är ju knappt någonsin hemma annat än på småtimmarna. Jag är rädd, att han alldeles överanstränger sig. Det är så många av dem, som bo på andra sidan bukten, som skicka bud på honom, när det är något sjukdomsfall.

— De kunde gärna låta sig nöja med sin egen doktor, tycker jag, sade fröken Cornelia. — Fast inte vill jag på minsta sätt klandra dem, att de söka hjälp på annat håll — han är ju metodist. Allt sedan doktor Blythe gjorde gumman Allonby kry igen, tror folk, att han kan väcka upp döda. Det skulle inte förundra mig, om inte doktor Dave är lite grand avundsjuk. Han tycker, att doktor Blythe kommer med alltför många nymoderna påhitt. Ja för all del, säger jag, det var ett nymodernt påhitt, som räddade det stackars gumkräket Allonby. Hade ni skött henne, hade hon allt fått ligga och självdö, och se’n hade hon fått en gravsten med inskription, att Gud i nåder behagat hädankalla henne. Å, jag tycker så mycket om att tala rent ut med

143