Boken kommer till stånd.
drucket, och då kastade han sig åter in i den med alltjämt stegrat intresse.
— Det går an att ta luntan med hem, sade kapten Jim, precis som om inte luntan vore hans allra högst skattade ägodel. — Jag är tvungen att gå ner och dra upp min båt litet bättre. Det kommer att blåsa upp. Solen bäddar under sig, och det är oro i luften. Jag tycker inte om de där molngubbarna.
Owen Ford blev mycket glad åt anbudet och få låna hem boken. När de vandrade över strandängarna, berättade Anne för honom om Margaret, som gick förlorad.
— Det var en både originell och sympatisk personlighet, den där gamle kaptenen, sade Owen Ford. — Vad han har varit med om mycket! Han har ju haft flera äventyr på en vecka än vi andra under ett helt liv. Tror ni verkligen det är sant allt vad han berättar? Man talar ju om »skepparhistorier»…
— Visst är det sant. Jag är säker på, att kapten Jim aldrig skulle säga en osanning, han inte ens skarvar… Folket här på trakten kan ju bekräfta, att det verkligen förhållit sig så, som han berättar. Ända tills på sista tiden ha här levat flera av hans gamla kamrater från sjömanstiden. Han är en bland de sista av den gamla stammens sjökaptener. Det släktet är nu så gott som utdött.
XXV.
Boken kommer till stånd.
Morgonen därpå kom Owen Ford över till det lilla vita huset, brinnande av iver och entusiasm.
— Fru Blythe, detta är ju en underbar bok — jag är riktigt gripen av den… Finge jag ta den och använda materialet till en roman, är jag säker på, att jag skulle få ihop någonting absolut uppseendeväckande. Tror ni kapten Jim skulle vilja låta mig göra det?
— Låta er göra det? Jag är övertygad om, att han skulle
157
